Tomas Varg: Australienresan 2016-02-09

Sydney, NSW, Australien

Jag vaknar av mobillarmet som tjuter när klockan är 07:10, jag går upp och gör allt som man brukar göra på morgonen. Fyrtio minuter sensre lämnar jag vandrarhemmet och går norrut mot Circular Quay. Det har regnat och vädret är emot mig igen, men idag så ska jag ut till Bondi Beach och bada om det är så det sista jag gör. Jag gör ett stopp vid en bankomat för att ta ut lite pengar, uttagsavgiften är på tre AUD eller 18 kronor. Morgontrafiken är hemsk och det tar tid att korsa gatorna, det är ingen lång stund som det är grön gubbe här nere inte.

Klockan 08:15 når jag Circular Quay och här går jag vänster mot den lilla stadsdelen The Rocks, klockan 08:25 är jag framme vid receptionen vid Bridge Climb. Skärmen på väggen visar 85% luftfuktighet med en vindhastighet på 10 km/h. Jag får min biljett i receptionen och går upp för att vänta på min tid som är 08:45. Exakt på utsatt tid dyker en kille upp och tar in oss in i ett rum där vi alko-testas. Här får vi också fylla i en blankett med namn, adress, telefonnummer och hur många gånger som man har klättrat på bron. Det är ju min sjätte klättring idag så det var jag ju bara tvungen att fylla i. Sen leds vi in i nästa rum där vi får våra overaller och kallpratar om var alla kommer ifrån.

Vi byter om och får nu gå igenom en metalldetektor. Sen slussas vi in till en stor hall där vi får sätta på oss en sele och radioutrustning, här får vi testa att gå upp och ner för en brant trappa som fungerar som en brosimulator. I trappen lär vi oss att gå upp och ner fastkedjade i en vajer, ett slags test om vi klarar att klättra på bron. Sedan ställer vi oss på rad, sätter fast selen i den vajer som ska hålla oss kvar på bron. Våran ledare går först, vi går på en catwalk under bron först, här uppe är vi 50 meter ovanför marken. Jag älskar höjder så här trivdes jag, sen följer några riktigt branta trappor upp igenom bron.

Plötsligt är vi uppe mitt i mellan motorvägen och tågspåren, bilarna passerar bara någon meter från den trapp som vi klättrar på. Sedan når vi den nere delen av det östra brospannet och här är det enkla trappsteg som tar oss upp på toppen av bron. Här uppe är det 134 meter över havet och utsikten är fantastisk. Guiden tar foton på oss en och en, sedan tar han ett gruppfoto på oss. Sedan går vi från det östra brospannet till det västra och på det brospannet går vi tillbaka neråt och in där vi en gång startade. Klockan 11:45 var klättringen över, vi tar av oss all utrustning som tydligen väger fyra kilo. Vår guide står sedan och delar ut vårt gruppfoto tillsammans med ett diplom, mitt diplom består av guldkanter igen eftersom dom hade uppmärksammat att detta var min sjätte klättring.

Sen får vi gå in i ett rum med en massa skärmar, här får jag välja ut vilka foton som jag vill behålla och jag får dessa på USB eftersom jag har betalat extra. Jag lämnar Bridge Climb klockan 12:15 för att äta pizza på en restaurang som ligger precis bredvid Bridge Climb. Efter maten går jag hem, säkerhetskopierar mina foton från broklättringen och går upp till Hyde Park. Jag ställer mig vid busshållplatsen där bussarna till Bondi Beach avgår ifrån, det tar knappt tio minuter innan min buss kommer. Jag testar mitt Opus-kort som fågelmannen Richard hjälpte mig med och det funkar otroligt bra, man håller det mot en kortläsare som läser av det blixtsnabbt och när man sedan kliver av bussen så lägger man på kortet på kortläsaren som finns vid bakdörrarna. Kortet drar sedan rätt belopp från ditt kort beroende på hur långt du åkt och du kan fylla på kortet med pengar på närmsta butik.

Klockan 14:25 ser jag sedan den berömda sandstranden från bussfönstret, jag kliver av bussen och går in i närmsta butik för att handla badshorts och badlakan. Jag byter om och kastar mig i havet. Vågorna kastar om kring mig som en vante, vi är många som badar idag så det blir lite trångt där dom värsta vågorna finns. Plötsligt känner jag hur något har bitit mig i armen, till en början känns det som ett getingstick. Jag går upp på stranden och nu bränner det ordentligt, jag frågar en av livvakterna vad det kan vara. Bluebottle säger han lugnt som om det vore ett myggbett, livvakterna här har fått över 500 bett från Bluebottle. Han säger att det kommer ta en halvtimme innan giftet försvinner, jag slår mig ner vid livvakterna för att vila.

Det fullkomligt ramlar in folk som träffat på träffat på en Bluebottle, en kille från England slår sig ner bredvid mig. Han har blivit biten i vaden och här sitter vi i tjugo minuter och tycker synd om oss. Ursäkta svordomarna, men fy fan i helvete vad ont det gjorde! En timme senare kan jag börja tänka på annat, klockan är då 17:20 så det är hög tid för att byta om och gå till busshållplatsen. Klockan 18:25 stannar buss 333 mot centrum, folk fyller den röda dragspelsbussen på några sekunder. Två timmar efter Bluebottle-bettet gör det forfarande ont i armen, det känns som någon har satt en rörtång runt min underarm och har nu ett järngrepp om min kroppsdel. Men det kunde ha varit värre, en kvinna kom springandes och ropade på en livvakt efter att ha fått en manet på halsen. Stackars kvinna.

Klockan 19:00 kliver jag av bussen och går några kvarter för att komma hem. Väl hemma säkerhetskopierar jag alla mina foton, det tar över två timmar. Klockan 21:30 lämnar jag vandrarhemmet för att äta en liten pizza och sedan går jag ner mot operahuset för att ta lite natt-foton. Fyra timmar efter Bluebottle-bettet gör det fortfarande ont. Klockan 22:15 kommer jag ner till hamnen Circular Quay och till operahuset, döm om min förvåning när jag upptäcker att operahuset lyser vitt igen. Det har ju lyst rött i flera dagar, tur man tog tillräckligt med kort igår. Sen går jag hem, men det går tungt. Jag gick över en mil igår och mina feet is killing me, när klockan är 23:40 är jag hemma igen. I morgon är det min sista dag i Australien, jag tror inte att det är sant.