Mina favoritstäder i USA och Australien

Jag har haft turen att få besöka både Australien och USA, flera gånger dessutom. Länge har Australien varit mitt absoluta favorit-land och jag älskar verkligen landet down under, men idag älskar jag USA mer. Anledningarna är många, det är betydligt närmare till USA än till Australien, det är billigt att resa till USA, i USA finns det allt möjligt att göra och att besöka och amerikaner är ett mycket trevligt folk, men det är australiensare också måste jag poängtera. Här är mina favoritstäder i USA och Australien:

Miami, Florida
Att jag älskar Miami mest av alla städer kommer nog inte som en chock - för någon. Miami har ett fantastiskt klimat då det är varmt året runt, i januari ligger temperaturen runt 23-28 grader. Miami är en otroligt vacker stad, längs med gatan Ocean Drive finns det massor av byggnader i art déco-stil. Här ligger också Miamis mest kända strand, Miami Beach. Miami Downtown är otroligt mysigt med små butiker, restauranger, häftiga skyskrapor och gallerior. För att ta sig till mysiga Key West åker man söderut från Miami och ut på den 11 kilometer långa och fräna bron Seven Miles Bridge. Miami: 5 av 5 vargar.



Sydney, New South Wales
Den har utsetts till världens vackraste hamnstad och jag kan bara hålla med, Sydney är verkligen en vacker stad. Det världskända operahuset ligger vackert intill havet och här finns också den berömda hamnbron. Överallt i Sydney finns det vackra parker och i centrala Sydney finns det restauranger med mat från världens alla hörn, här finns också små mysiga butiker och gallerior. En av världens mest kända stränder ligger några kilometer från centrum och från operahuset går det färjor ut till vackra Manly Beach. Trots att det bor cirka 4,6 miljoner människor i Sydney så känns staden lugn och fridfull. Sydney: 5 av 5 vargar.



Los Angeles, Kalifornien
Änglarnas stad blev snabbt en favorit hos mig när jag besökte staden första gången, här finns allt. Hollywood-skylten, Beverly Hills, Santa Monica Beach, Santa Monica Pier, Venice Beach, Griffith Observatory och Walk of Fame är bara några av dom häftiga turistfällorna som jag älskar att besöka. Staden är gigantisk och det är svårt att få grep om den, men jag älskar Los Angeles. Los Angeles: 5 av 5 vargar.



New York, New York
Att bara promenera i Central Park är värt resan till New York, parken bjuder på små dammar, ett litet slott, rikt djurliv bestående av söta ekorrar, vackra broar och stora gräsytor. Jag älskar att promenera på Manhattan som bjuder på gigantiska skyskrapor, här hittar man bland annat Flatiron Building, Empire State Building, Chrysler Building och One World Trade Center. Små fik och butiker finns lite överallt och det är så mysigt att se Frihetsgudinnan ute på den lilla ön när man promenerar längs med Manhattans södra udde. New York: 5 av 5 vargar.



Melbourne, Victoria
Vackra Yarra River rinner genom centrum och runt omkring vattendraget står skyskraporna på rad, här ligger också den otroligt fina tågstationen Flinders Street Railway Station. Här finns också stora parker och en botanisk trädgård som gör staden mysig att promenera i. Strax utanför centrum ligger St Kilda Pier där man kan träffa på pingviner, Melbourne är verkligen en underbar stad. Melbourne: 4 av 5 vargar.



San Francisco, Kalifornien
Charmiga San Fransisco är byggd på massor av kullar och som ligger vackert beläget vid havet i norra Kalifornien. Att åka spårvagn här är ett äventyr i sig. Med färja tar man sig ut till det ökända fängelset Alcatraz, åker man söderut passerar man Golden Gate-bron och fortsätter man så hamnar man bland dom gigantiska Red Wood-träden. Det kryllar av vackra byggnader, den mest kända gatan i San Francisco heter Lombard Street som påminner om en brant slalombana. San Francisco: 4 av 5 vargar.



Alice Springs, Norra Territoriet
Alice Springs är en stad belägen i centrala Australien, staden är väldigt liten och det finns inte mycket att se eller uppleva. En gammal telegrafstation ligger utanför staden och Uluru ligger 33 mil bort. Temperaturer på 42 graders värme och en massa flugor är det som erbjuds här, men staden är charmig. Alice Springs: 4 av 5 vargar.



Las Vegas, Nevada
Häftiga Las Vegas med sina gigantiska tv-skärmar, lampor och neonskyltar. Att vandra i Las Vegas är en häftig upplevelse, speciellt på kvällen. Hela stan är byggd runt den berömda gatan The Strip och här finns kasinon och hotell i mängder. Missa inte den dansande fontänen vid hotell Bellagio eller den eldsprutande vulkanen vid hotellet Mirage, här hittar man också delar av Paris i form av Eiffeltornet och Triumfbågen. Letar man så hittar man också en Frihetsgudinna bland Las Vegas fräna hotell och kasinon. En bit norrut på The Strip hittar man Stratosphere, ett högt torn med en otrolig utsikt över The Strip. Fortsätter man ännu längre norrut hamnar man på Fremont Street, här ligger dom gamla klassiska kasinona på rad och här hittar man urgamla neonskyltar samt den populära Fremont Cowboyen. Las Vegas: 4 av 5 vargar.



Perth, Western Australia
Perth ligger otroligt vackert på Australiens västkust och den gigantiska parken Kings Park bjuder på en otroligt vacker utsikt. En liten bit från parken står Bell Tower som är täckt med glas och som ändrar färg på kvällarna. Perth är en mysig stad att promenera i. Perth: 3 av 5 vargar.



Adelaide, South Australia
Adelaide är en ganska liten stad och bjuder inte på så mycket sevärdheter, den är dock ganska trevlig med sin blandning av låga och höga byggnader. Adelaide har många kyrkor och kallas för The city of churches. Här finns en gigantisk park med ett rikt djurliv och här kan man hitta svarta svanar. Adelaide: 3 av 5 vargar.



Darwin, Norra Territoriet
Staden Darwin ligger högst upp i norra Australien, staden är väldigt liten och faktiskt tråkig. Det finns inte mycket att se eller att uppleva, men här bjuds det på dom vackraste solnedgångarna som jag någonsin har sett. Darwin: 2 av 5 vargar.

USA-resan 2015-01-14

San Francisco, Kalifornien

Jag kliver upp 06:30 idag, Kim som somnar innan åtta varje kväll har varit uppe ett tag. Vi har planerat att åka och kolla på Redwood trees idag, ni vet dom där jättestora och höga träden. Det varkar som alla sådana träd ligger i nationalparker så vi knappar in en park som vi har googlat fram. Efter att ha knappat in nationalparken i GPS'en startar jag upp den kalla Mustangen. Klockan är 07:20 när vi svänger ut från hotellet. Det är lite småkyligt på förmiddagarna och det är förmodligen den kalla dimmans fel, San Francisco är väldigt ofta belagd med dimma på förmiddagen men sen spricker det upp och det blir runt 20 plusgrader vid 11-12 tiden

Fyrtio minuter efter att vi lämnat hotellet, kört på 4-filig motorväg genom morgonens rusningstrafik och kört genom vad Kim kallar trollskog så kommer vi fram till Redwood Regional Park. Vi tar en broschyr och vecklar upp kartan. Det visar sig att nationalparken är gigantiskt och att vi måste gå flera kilometer i endast tre plusgrader för att se ett stort träd. Varken Kim eller jag har någon lust med det, så vi vänder om och börjar leta efter ett ställe som kan servera oss frukost, vi hittar på ett McDonalds i en liten håla med en massa skumma människor.

Inte för att det någonsin blir obehagligt, men någon gapar och skriker i ett hörn, en kvinna kommer fram till mig och berättar att hon jobbar sjuksköterska på sjukhuset inne i San Francisco. Hon förklarar att hon fått soppatorsk, att hon glömt pengarna hemma och att hon kommer komma försent till jobbet. Jag hade gärna trott på henne, men hon var så nerdrogad och borta att hon omöjligt jobbade på något sjukhus i alla fall inte idag. Jag må ha varit fördomsfull, gud förbjude.

När vi ätit klart och jag står vid bakluckan på vår bil för att leta reda på tuggummi och solglasögon i ryggsäcken som ligger i skuffen hör jag en mansröst säga "They don't make them so slim anymore" Jag, som nu är på min vakt efter mötet med "sjuksköterskan" ignorerar mansrösten. Men när han upprepar samma mening en gång till så väljer jag att titta upp, där står en man med en cykel brevid sig. Cykeln är blå och har två stora cykelkorgar bak vid pakethållaren, min magkänsla säger mig att han är okej.

Han tittar på Mustangen och nu förstår jag att det var Mustangen som han menade när han sa "They don't make them so slim anymore" Jag svarar: "Nej dom är rätt feta nu för tiden" och slänger en snabb blick på Mustangens feta rumpa. Det är då han sätter igång och berättar sin livs historia, vilket jag upplever som väldigt kul och spännande. Han börjar prata om sin första bil som var en Mustang och att den hade ett hål i golvet, han berättar att cykelkorgarna på hans cykel är i stål för att hålla bilisterna i schack, han blev nyligen inprejad av en bilist in i en annan bil men tack vare cykelkorgarna repade han upp hela långsidan på den bil som prejat honom.

Han berättar att han varit i Australien, det visar sig att han inte gillar Sydney, han gillade barriärrevet mycket mer. Han berättar också att han dykit en massa i barriärrevet men bröt en handled en gång i hård storm då han fick hålla sig i kanten med en hand för att han hade en kamera i andra handen. Han presenterar sig som Bill och fortsätter prata om krig och om att han bli pensionär nästa år. Han såg otroligt mycket fram emot sin pension då han jobbat som byggnadsarbetare hela livet, han berättade om en Fiat som han ägde en gång i tiden.

Den enda gången som han tog en paus för att hämta andan var när jag förklarade att Fiat var italienskt.  Han trodde nämligen att den var fransk, för det var ju nästan alla andra bilar tyckte han. Jag tror att vi stod och pratade i tjugo minuter med varandra när jag tittar in i hyrbilen och på Kim som fått vänta på mig. Kim håller på med mobilen och verkar inte alls lida av att få vänta på sin privatchaufför. Men jag känner att det är dags att lämna Bill och hans blåa cykel - trots att jag skulle kunna sitta en hel dag och bara lyssna på honom.

Amerikaner är ett mycket öppet folk, dom pratar hellre för mycket än för lite och det är något som jag uppskattar. Jag skakar hand med Bill och frågar om jag får ta ett kort på honom som minne. "Off course" svarar han. Jag tar ett kort på honom och avslutar med "God bless you", han skiner upp och säger "same to you" Jag kommer aldrig mer se Bill och hans blå cykel, men jag fick ta del av hans intressanta histora och det gör mig glad.

Kim och jag väljer att köra tillbaka in till San Francisco igen och till Golden Gate-bron. Jag vill ta lite fler kort på bron och Kim tycker att det är en bra idé. Det är lite smådimmigt vid bron idag, men det är det ju nästan alltid så det är inget konstigt. Först stannar vi vid den sydliga delen av bron och här får vi ett par fina kort. Jag köper en bult i stål i naturlig storlek vid brons souvenirbutik, nu har jag en bult från Golden Gatebron och en från Sydney Harbour Bridge. Sen sticker vi över bron och upp till Hawk Hill som är berg som ligger precis intill brons och dess norra sida, vi var här igår också men då var det så mycket folk här. Dimman ligger ganska tät när vi kommer fram till Hawk Hill, vi tar några kort och åker tillbaka in till stan.

På motorvägen är det bilköer och vi rullar fram i gångfart. Jag ser en vägtull lite längre fram och jag frågar Kim om hon ser en kassa som det står Cash (kontanter) på. Mycket riktigt finns det kassor som det står Only cash på, men Kim säger att jag måste byta fil för att komma till dessa kassor. Det visar sig att jag ligger på tok för långt till vänster på motorvägen då kassorna med kontant betalning ligger längst till höger. Det är alltså en tre-fyra filer jag ska korsa för att komma rätt. Amerikaner är inte bara trevliga att prata med, dom är fantastiskt hjälpsamma i trafiken också. 

Att byta fil, innan vägtullen kommer, blir inga problem. Men när jag bara har en fil kvar att byta till uppstår ett problem, en långtradare blockerar mitt sista filbyte. Lastbilschauffören har ju ingen skyldighet att släppa in mig i sin fil, det skulle bara göra honom mer sen i rusningstrafiken om han satt och släppte in dumma turister, som mig, dagarna i ända. Han borde under alla år ha blivit vrång över alla nötter som byter fil kors och tvärs. Så funkar det i Sverige i alla fall kan jag känna.

Trots att lastbilschauffören blockerar sin fil fram till väggtullen så väljer han att släppa in mig, Kim och Mustangen i sin fil gör att underlätta för mig. Jag trycker ner sidorutan och vinkar till honom med en slags tack-ska-du-ha vinkning. Då han uppenbarligen har ett hjärta av guld så väljer jag inte bara att betala min tull-avgift på fyra dollar (32 kronor) utan jag talar om för kvinnan på tullstationen att jag vill betala lastbilschaufförens avgift också. Det var snällt svarar hon samtidigt son hon informerar mig om att hans avgift går på fem dollar (40 kronor)

Vi kör sedan vidare, lastbilschauffören ligger strax bakom och när vi kommer ikapp trafikstockningen igen ser jag i vänster spegel hur en orange-klädd man hoppa ur förarplatsen på lastbilen. Han går mot oss och jag sänker ner rutan. Han tackar mig och han visar stor ödmjukhet. Han säger "you saved my day" och han förklarar att han glömt plånboken hemma. Att inte kunna betala vid en vägtull ger tydligen böter på 50 dollar (400 kronor) Han tackar mig ytterligare en gång för att sedan springa tillbaka till lastbilen. Kim och jag pratar länge om karma efter den här händelsen vilket ska komma att hjälpa oss senare under dagen.

Vi börjar bli hungriga så vi börjar leta efter ett ställe att äta lunch på. Men att köra omkring inne i stan och leta efter ett ställe att äta på är inte lätt. Visst, man ser restauranger från bilen, men att hitta någonstans att parkera är ingen dans på rosor. Vi åker runt länge och till slut hittar vi en parkering. Men när vi stoppar i pengar i parkeringsautomaten så visar det sig att man bara får stå här i trettio minuter så vi åker vidare.

När vi åkt omkring ett bra tag ser vi ett Starbucks och både Kim och jag är överens om att vi tar en fika till lunch här. Vi parkerar bilen och går in på Starbucks, jag beställer en kopp varm choklad med grädde på toppen samt en sockerkaka som smakar citron, det vill säga samma kaka jag levde på sist jag var här (2012) När vi suttit en längre stund och fikat och snackat om vad vi tycker om San Francisco var det dags att gå tillbaka till bilen. Då ser vi en p-vakt stryka omkring vid bilarna och jag säger till Kim att vi förmodligen åkt på böter nu. Men hur mycket vi än tittar så sitter det ingen böteslapp på rutan. P-vakten hade lätt börjat vid vår bil eftersom vi stod närmast infarten till parkeringen. Men parkeringsvakten hade valt att gå högervarv istället vilket gjorde att han skulle ha tagit vår bil sist. (Tur eller karma?)

Vi åker vidare och jag ser en bensinstation som vi svänger in på. Jag har halv tank kvar så vi väljer att tanka. Jag går in på macken och förskottsbetalar 20 dollar. I USA kan man tanka på två sätt, antingen betalar du med betalkort direkt på pumpen eller så förskottsbetalar man. När jag tankat klart visar displayen på pumpen att jag fått 6,947 gallons för 20 dollar. 6,947 gallons är 22,712 liter. 22,712 liter delat på 20 dollar är 1,1355 dollar per liter vilket är 9 kronor litern. Det låter ju rätt mycket, har jag räknat rätt?

Efter att vi tankat så rullar vi vidare, jag känner mig väldigt avslappnad när jag vet att jag har full tank trots att bilen drar 1,5 liter milen just nu. Men det gör den endast på grund av San Francisco. Det är stopplikt i stort sett varje korsning, man stannar, man gasar, man stannar och man gasar. Dessutom åker du i dom mest  groteska backar jag någonsin kört i. Jag har kört bandvagn i branta backar i skogarna runt Östersund och i Älvdalen, men dom branta backarna är rena picknick-ängar om man jämför med San Franciscos och dessa påverkar naturligtvis bränsleförbrukningen för den slöa V6:an.

På tal om branta backar, vi besökte nämligen Filbert Street i dag och det är San Franciscos mest brantaste backe som belönats med stopplikt på toppen. När jag stannat för stopplikten fick jag nästan en släng av whiplash, man måste böja sig fram emot ratten för att kolla trafiken samtidigt som musklerna i nacken inte orkar hålla upp huvudet. Det var i alla fall väldigt kul att få uppleva den här vägsträckan.

Efter den brantaste backen i stan besöker vi Coit Tower när klockan slår 14:35. Coit Tower består av ett tretton våningar högt torn som var en gåva från familjen Coit och som står högt beläget på ett berg. Jag var hit 2012 också men då valde jag att inte åka upp i tornet - vilket jag ångrar. Men nu for jag upp i tornet. 8 dollar (64 kronor) fattigare går jag runt det smala tornet som mest påminner om det lutande tornet i Pisa.

Sedan besöker vi Lombard Street och till San Franciscos mest konstigaste vägsträcka. Man har gjort en terpentinväg utav en av dom brantaste backarna och det här är naturligtvis en turistfälla utan dess like. Dom som bor här måste vara imponerade av alla turister som kommer hit och kör ner för backen som medt påminner om slalom. Det här var för övrigt andra gången i mitt liv som jag kör ner för den här backen, då kan ni tänka er hur många turister som kör här. På väg ner ser vi massor av turister som både filmar och tar kort på backen.

Sedan knappar vi in Twin Peaks i GPS'en, Tein Peaks är San Franciscos högsta punkt. När vi kör längs den rätt smala vägen upp för berget så uppenbarar sig den vackraste utsikt jag sett - trots dimman som börja breda ut sig i utkanten av stan. När vi kommer fram till toppen så imponeras jag och Kim. Vi tar några kort och sedan åker vi hem, vi stannar dock till på McDonalds när klockan slår 17:10. Vi köper en hamburgare till middag. Klockan 17:30 är vi hemma igen och jag säkerhetskopierar alla foton som jag tagit med mobilen dom här dagarna. Sen sätter jag igång med att skriva den här texten på 12100 tecken - som konstigt nog tog mig flera timmar att få klart. Det finns ju så mycket att skriva om. Tack för att du läser...

- Mitt geniala inbrottsskydd...

- San Franciscos coola motorvägar...

- Nationalpark med Redwood Tree...

- Möte med Bill och hans cykel...

- Här sitter man bra...

- Fin byggnad...

- Golden Gate bron från söder

- Vi körde nercabbat...

- Goldengate från norr

- Den där rumpan...

- Coit Tower...

- Panorama ifrån taket på Coit Tower...

- Lombard Street och dess serpentinväg...

- Fin byggnad...

- LCHF-fika på Starbucks. Yeah, right...

- Utsikt från Twin Peaks...

- Stora tassavtryck på någons bil...

- Nattar älsklingen...

USA-resan 2015-01-13

San Francisco, Kalifornien

Kim vaknar klockan 06:00 och tycker att jag måste kliva upp. Vi har en del att göra så jag lyder henne. Jag går igenom min resväska och tar med en sådan där hållare man fäster i framrutan som man sedan sätter fast mobilen i för att kunna filma vägen man åker på. Vi går ner till receptionen för att spana in den frukost som ingår i priset, vi hittar bara vitt bröd och socker. Vi bestämmer oss för att åka och leta efter en restaurang som säljer frukost istället och det första vi hittade när klockan slog 08:00 var McDonalds. 

När vi hade tryckt i oss frukosten så knappade vi in pier 33 i GPS'en. Pier 33 är den plats som färjorna som går ut till ön Alcatraz utgår ifrån. Vi råkar passera Pier 33 i dimman, men vi hittar ett parkeringshus som ligger ganska nära Pier 33 som vi bestämmer oss att parkera i. Klockan 10:00 kommer vi så fram till färjelägett, vår färja ska avgå klockan 12 enligt våra biljetter så vi strosar omkring lite nere vid alla pirer eller Fisherman's Wharf som området heter.

Vi ser ett gigantiskt skepp som heter Star Princess och efter att ha gått omkring på den breda trottoaren som havet skvalpar emot så vänder vi på klacken och går tillbaka till Pier 33. Klockan 11:40 ställer vi oss i kön och efter en liten stund lägger färjan till och vi går ombord. Klockan 12:00 lämnar färjan Fisherman's Wharf och på väg ut mot Alcatraz ser vi Golden Gate-bron. En kvart senare angör färjan Alcatraz och vi kliver i land. Jag talar om för Kim att det är tur att hon är med så jag får lite cell-skap på ön.

Kim och jag traskar runt lite på ön och det känns rätt fränt att vara här måste jag säga, det här är ju annars en plats som man bara har sett på tv. Vi tar lite kort och sedan går vi på guidad tur runt Alcatraz som är mycket fängslande. Klockan 15:00 får vi nog av ön och vi hoppar på en av dom färjor som går tillbaka till fastlandet och klockan 15:35 är vi tillbaka i bilgaraget och till min älskling som stått på plan två.

Det händer fortfarande att jag kommer på mig själv med att bara stå och glo på Mustangen, linjerna och formerna på bilen är sinnesjuka. Den långa huven och dom råa strålkastarna gör mig alldeles varm i hjärtat, jag vill ha en egen Mustang och får jag inte gifta mig med henne tänker jag ansöka om att adoptera henne. Haha!

Jag startar upp den 3,7 liter stora men ack så svaga V6:an, jag frågar Kim om vi inte ska åka bort och kolla på Golden Gate-bron nu när all dimma har lättat. Hon tycker att det är en bra idé så vi knappar in Highway 101 north och vi far sedan norrut, det är lite småläskigt att köra i USA då det är väldigt mycket att hålla reda på. Bilen har jag redan vant mig med men att köra på 4-filig motorväg samtidigt som man följer GPS'en är lite krixigt och man är livrädd att någon ska tuta på en.

Annars tycker jag att jag känner mig väldigt säker i San Francisco, dom låga husen som är byggda med jordbävningar i åtanke gör att det inte känns som en storstad trots att det bor bor 8,4 miljoner människor här. San Francisco ligger väldigt vackert intill Stilla Havet och dom branta kullarna har gett stan ett slags böljande hav med vackra hus. På tal om branta kullar så körde jag upp för just en brant backe idag och Kim tyckte inte man såg något när vi stannat vid en stopplikt där lutningen var grotesk. Det är tur att man bara kör med automat för annars hade kopplingen brunnit med alla start och stopp som man gör här då det är stopplikt i nästan alla korsningar.

Väl framme vid Golden Gate-bron så kör jag över den och tar av första till höger för att leta efter Hawk Hill som är ett berg som ligger precis intill den berömda bron. Vi sniglar oss upp och vi hittat till slut en parkering som ligger otroligt vackert med bron i bakgrunden och där stannar vi för att ta kort. På vägen hem ligger jag i fel fil och missar att motorvägen delar på sig och vi kör lite fel. Både Kim och jag är hungriga vid det här laget så jag knappar in restauranger i GPS'en och vi får upp Hamburger Heaven, vi bestämmer oss för att äta där och vi kliver in på restaurangen när klockan är 16:50. 

Hamburger Heaven påminner om dom vägkrogar som var vanliga på 50-talet här. Små bord med stolar står tätt ihop längs med fönstren och framför den låga disken finns det  små stolar där man kan sitta och ta en kopp kaffe. Jag beställer en hamburgare med strips, ja jag erkänner, idag slutade jag med LCHF. Det går inte att hålla sig till bara proteiner när man är turist, jag kommer förmodligen ha gått upp tio kilo när jag kommer hem - usch! Efter maten väljer jag och Kim att åka runt och kila lite och sen blir hon trött och vi bestämmer oss för att åka hem, väl hemma backar jag in min älskling på en ledig ruta framför hotellet. Kilometer-mätaren står nu på 38554 vilket betyder att vi har kört åtta mil sedan vi tog ut henne från bilfirman igår. 

Väl hemma så sätter jag igång med att skriva den text som du precis har läst. När klockan slår 21:30 (06:30 svensk tid) så bestämmer jag mig för att ta en dusch och sen gå och sova, i morgon ska vi åka och kolla på dom gigantiska träden Red Wood Trees. Tack för att du läser...

- Fjäderbensstag. NAW <3

- Den kalla dimman drog sig tillbaka ut till havet...

- Lämnar henne själv i garaget...

- Regskylten...

- Färjan ut till Alcatraz...

- Golden Gatebron till vänster och Alcatraz till höger...

- Alcatraz...

- Ett kontor på Alvatraz...

- Gamla toaletter med handfat...

- Varning för cell-skräck...

- Saknar tak...

- Det var kallt...

- En Chevrolet...

- Alcatraz och dess kända vakttorn i bakgrunden...

- Vattentornet på Alcatraz...

- Toa...

- Kul att besöka Alcatraz

- Fängelset där alla celler var...

- Vi gissar att detta var rastgården...

- Tog Mustangen till Hawk Hill...

- Golden Gate-bron i bakgrunden, vår Mustang i centrum...

- Hamburger Heaven. Betyg: 2 av 5 vargar...

- Jag kastade brödet men åt strippsen - förbannat!

- Hittar du Mustangen?...

- Det lyser om henne...