Kusligt men spännande

För snart två år sedan tog min bästa vän Monica livet av sig, efter sig har hon lämnat ett stort tomrum hos mig och jag kan fortfarande gråta över den förlust jag fick uppleva efter den 12 juni 2016. Jag har fortfarande kvar hennes telefonnummer i min telefon, ett slags bevis på att jag inte riktigt kan tro på att hon är borta. När det är som jobbigast så skriver jag några rader på hennes Facebookvägg som fortfarande är kvar, jag är inte ensam om att skriva till henne. Saknaden är stor så klart.

I kväll hände en märklig grej. Jag stod och pratade med en person som jag träffade som hastigast förra helgen. Jag känner honom knappt. Plötsligt får jag en ”känsla” att jag ska fråga honom om vi hade en gemensam vän som hette Monica. Först vågar jag inte utan tänker att jag måste vara knäpp. Varför skulle jag fråga en främling om det och hur stor skulle chansen vara att han kände Monica?

Men jag tog mod till mig och frågade försiktigt om han kände henne. Det visade sig att han var ett gammalt ex och att dom hade varit ihop i nio månader. Jag tror knappt att det är sant. Jag blev så chockad. Varför fick jag känslan? Jag är helt övertygad om att Monika var där och gav mig den. Det här är första gången jag upplever något liknande och jag kapitulerar, från och med nu så tror jag på att vissa vandrar på jorden och nu vet jag att Monika är med mig. Kalla mig galen om du vill, jag vet vad jag var med om i kväll.