lördag 12 januari 2019

Nya Zeeland-resan 2019-01-12

#nyazeeland #auckland #christchurch #australien #sydney #alicesprings #melbourne

Auckland, Nya Zeeland
Jag är redan vaken när mobillarmet börjar gnälla, klockan är åtta och jag går upp för att packa min resväska. Väskan är knökfull så jag får kämpa för att få ihop den, jag tar med mig resväskan och går ut i köket där jag träffar på killen från Brasilien och tjejen från Polen. Vi pratar en stund och jag känner hur mycket dom här personerna har betytt för mig, jag tror att jag aldrig har blivit vän med så här många personer på så kort tid.

Killen från Brasilien står i det någon slitna köket och kokar nudlar, allt är glamoröst för mig här, även ett packet nudlar. Jag tar adjö med vetskapen om att jag aldrig mer kommer att få se dom igen och även om jag skulle träffa på dom igen så skulle det förmodligen inte vara samma sak. I love you guys är det sista jag säger till dom, ”We love you to” får jag till svar. Jag trycker upp hissen och åker fyra våningar ner till receptionen, här checkar jag ut och frågar om receptionisten om hon kan ringa efter en taxi till mig. Det visar sig att det inte finns några taxibilar lediga i hela Auckland - knepigt.

Jag frågar receptionisten om det finns Sky Bus-bussar i närheten, jag åkte med Sky Bus från flygplatsen i onsdags och tyckte det var prisvärt. Receptionisten beskriver vägen till närmsta hållplats och jag ger mig iväg, här hinner jag bli något nervös. Plötsligt ser jag en Sky Bus som det står ”Airport” på och jag skyndar dit. Två kvinnor från Frankrike är på väg att kliva ombord och jag frågar om dom var på väg till flygplatsen och det var dom. 

Jag betalar den kvinnliga busschauffören 19 NZD vilket är cirka 115 kronor, jag ser att hon kör en Scania-buss och jag frågar henne om hon gillar Scania. ”I love Scania” svarar hon med ett flin, jag visar min Scania-taruering och hon berättar att hon kört buss i 14 år och älskar det. Strax före 10 är jag framme vid flygplatsen, jag tar mig till terminal D och checkar in min resväska.

Inne på flygplatsen hittar jag en incheckningsmaskin, där man själv checkar in sin resväska, jag scannar mitt pass och maskinen skriver ut en väsktagg som det står  CHC på och jag klistrar den på min resväska. CHC står för Christchurch. Sen skriver samma maskin ut mitt boardingkort där jag hittar information om min gate, jag tycker det är så smidigt att göra det här själv eftersom köerna är betydlig mycket kortare vid en gör-det-själv-maskin.

Jag går igenom säkerhetskontrollen utan problem och jag plockar upp min ryggsäck efter att den har röntgats, jag tar rulltrappan upp en våning och här letar jag efter min gate. På dom stora skyltarna letar jag efter gate 31 men den gaten tycks saknas, det visar sig att rulltrappan tog mig direkt till gate 31. Haha!

Jag har lite tid över så jag slår mig ner för att ladda min mobiltelefon, om ni tycker att mina foton blir fina så beror det på kameran i min mobil. Jag använder min iPhone Xs Max vilket ska ha den näst bästa mobilkameran på marknaden.

När jag sitter där på flygplatsen, i min ensamhet, så börjar jag tänka på Auckland. Jag har så många trevliga minnen härifrån och jag hoppas att jag aldrig kommer att glömma allt som jag har fått uppleva under dom här fyra dagarna. Auckland är en otroligt vacker stad, människorna på vandrarhemmet är fruktansvärt trevliga och ingen av dom har någonsin dömt mig på grund av min ålder trots att dom flesta jag träffade på vandrarhemmet är i tjugoårsåldern.

Även om jag inte är ett så stort fan av Sagan om ringen-filmerna så uppskattade jag även mitt besök i Hobbit-byn. Det var så vackert där att jag fick nypa mig i armen, jag träffade ett tyskt par på bussen ut till Hobbit-byn som jag snabbt blev vän med och vi hade det jättetrevligt. Guiderna vi hade var roliga och vädret var perfekt.

När flygplatspersonalen öppnar gaten går jag ombord på en Airbus A320 D som tillhör Air New Zealand, flygnumret är NZ0539. Flygresan ska ta 1 timme och 25 minuter och det är 747 kilometer mellan dom båda städerna. När jag kommer fram till min flygstol ör den upptagen av en tjej, hon frågar snällt om jag kan ta hennes plats på andra sidan istället så att hon kan få sitta med sina vänner - självklart svarar jag.

Så jag slår mig ner på plats 14D istället för 14B, nu sitter jag vid mittgången vilket jag gillar. Nu för tiden vill jag inte ha en fönsterplats eftersom jag hatar att behöva väcka folk om jag måste på toaletten, nu kan jag springa på toaletten hur ofta jag vill utan att det stör någon. Men jag gillar att fota vingen eller motorerna om jag får en fönsterplats.

När jag sitter där i min flygstol så hälsar min stolsgranne mig välkommen, han berättar att han är född i Auckland. Folk här nere slutar aldrig att överaska mig! Vi ser den sämsta säkerhetsvideon som jag någonsin har sett, några rappare rappar om vart man kan hitta nödutgångarna och livvästarna - det låter för jävligt.

Planet taxar ut och klockan 12:12 lyfter vi från Auckland och Nordön, genom fönstren på flygplanets vänstra sida ser jag havet. Det här är banne mig en otroligt vacker flygplats, om nu asfalt och betong intill ett hav kan vara vackert.

Piloten sätter kurs söderut och flygvärdinnorna bjuder på te med kakor, jag hoppar över kakorna. Jag talar om för en av flygvärdinnorna att teet var otroligt gott och hon svarar att te är minsann mycket godare än kaffe, en klok kvinna det där. Det här är första gången som jag flyger med Air New Zealand och jag gillar det.


- Jag flyger från Auckland i norr till Christchurch på sydön


- Hej då Auckland :(


- Information om min flight



- Planet som tar mig till Christchurch



- Det bjöds på te


Christchurch, Nya Zeeland
Piloten sätter ner oss på Christchurch flygplats när klockan är 13:20 lokal tid, nästa gång som jag ska ut och flyga igen sker den 21 januari och då flyger jag till Sydney i Australien. Efter att ha hämtat min resväska så går jag ut och här är det mycket kallare än i Auckland, det känns som ungefär som i slutet på september hemma i Sverige. Det står en shuttle-buss utanför som jag hoppar på, även här kostar det 19 NZD vilket är 115 kronor.

Jag pratar med föraren av bussen som säger att det brukar vara 25° vid den här tiden på året, men vi pratar så klart mest om den enorma jordbävning som skedde här den 22 februari 2011. 185 människor omkommer i den värsta jordbävningen på 80 år, den mäter 6,3 på richterskalan. Det märkliga i den här historien är att jordbävningen skedde endast fem dygn efter att jag hade kommit hem från Australien - sjukt.


Föraren av bussen stannar vid en byggnad, den stora skylten ovanför entrén säger YMCA-hostel, är det en slump att det heter YMCA? Måste forska i det här. Jag checkar in, går upp på rummet och slänger in resväskan under sängen och drar iväg, jag hinner dock reagera på hur jäkla fräscht och rymligt rummet är. Nere i receptionen köper jag wi-fi fram till måndag då jag ska checka ut. Precis intill mitt vandrarhem ligger Chistchurch Botanic Garden som verkar vara gigantisk till ytan, jag ser inte slutet på den, jag tänker att dit måste jag gå senare och går vidare.

Jag hinner inte långt för än jag ser otroligt vackra byggnader som jag bara måste fota. Det är nu jag upptäcker Christchurch mörka sida, en jättefin byggnad, som ser ut som en katedral har ett stort hål i ena väggen. Överallt ser jag byggnader med antingen stora hål i eller som har stora bultar som dom har skruvat ihop väggar med så att det inte ska rasa. Andra väggar har gigantiska tjocka balkar som stöttar upp hela gavlar.

Det ser ut som om Christchurch har blivit bombat, men många nya byggnader har byggts upp intill dom trasiga så det är ingen död stad - snarare tvärt om. Den 14 november 2016 kom nästa jordbävning, den stannade på 7,8 på richterskalan. Christchurch har inte haft det lätt, men enligt han som klrde mig till vandrarhemmet så bygger man byggnader som är jordbävningssäkra nu för tiden.


Efter att ha sett dom fina men ack så trasiga byggnader tycker jag synd om den här stan, för jordbävningarna har ju raserat stora delar av Christchurch historia. Nya moderna byggnader byggs runt om i centrum, men det är ju inget som behåller Christchurch historia. Den här staden kommer ju till slut att enbart bestå utav nya fräscha hus, kyrkor, butiker och köpcentra - det känns trisst. Men att kalla Christchurch för en tråkig stad är fel, jag gillar den verkligen.

Jag går vidare och nu hör jag långt borta hur en kvinna sjunger något, jag gillar det jag gör men jag har lite svårt att lokalisera henne. Jag hittar på henne på en scen under ett träd och hon har den grymmaste rösten som jag har hört på länge, hon drar några låtar och när hon är klar så förklarar hon att man får gärna köpa hennes skiva. Jag köper den och hon heter Jas Josland och den låten som jag föll för heter ”Money”.


Jag promenerar vidare och långt bort ser jag berg, i ett svagt ögonblick bestämmer jag mig för att försöka gå bort mot bergen. Efter en stund ser jag en Nissan GTR på en av sidogatorna, frontspoilern vittnar om en årsmodell som har npgra år på nacken. Bilen står framför ett skyltfönster till en bilfirma, jag tar ett kort på bilen och går förbi skyltfönstren. Jag stannar. Var det inte en F40 som stod i ett av dom där skyltfönstren tänkte jag och vänder tillbaka, dra mig baklänges i en kartong tänkte jag när jag insåg att det var en F40. Jag drog in på bilfirman och frågade så där pinsamt snällt om jag inte kunde få fota den, absolut svarade en av killarna.

Bilen är Ferrari-röd och är i nyskick, golvet den står på är helig mark för mig. Ferrari F40 är idag en av dom absolut dyraste sportbilarna som man kan köpa för pengar och då är den bilen tillverkad någon gång på 80-talet. Den var så långt före sin tid att den är snuskigt eftertraktad trots att den är 30 år gammal. Efter att ha torkat bort allt dreggel från golvet, skruvat tillbaka käken i plytet och fått igång mina skakiga ben lämnar jag bilfirman. Det här är första gången som jag ser en livs levande F40 och det är förmodligen också den sista.

Jag fortsätter mot dom där bergen, men jag inser att det är för långt att gå eftersom klockan är runt 16 på en lördag, det har varit en lång dag, en dag med separationsångest i Auckland och en dag i rasmassor av fina byggnader. Jag slinker in på McDonalds för en hamburgare och lite wi-fi, innan jag går hem tar jag en snabb promenad bort till Christchurch Botanic Garden för att fota lite blommor. Jag älskar att fota blommor, varför vet jag inte. Det är bara så. 

Väl hemma upptäcker jag att det flyttat in tre personer i mitt rum under tiden som jag har varit borta, på den tunga parfymdoften i rummet så kan jag avgöra att det rör rör sig om tre kvinnor. Dom är inte hemma som tur är så jag skyndar mig in i badrummet för att ta en varm dusch, passar på att ladda mobiltelefonen och fixar klart den här usla bloggen. Tack för att du besöker mig. 


- Jag är framme på Sydön



- Här bor jag till måndag



- Fräscht



- En vacker byggnad som är hel



- Denna byggnad måste stöttas upp för att inte rasa



- En kyrka som inte har klarat sig så bra



- Föraren var med och renoverade denna spårvagn på 70-talet



- Jag kallsvettas, en F40



- Jag orkade inte gå till dom där bergen



- Väggmålning



- Blomma med bokeh-effekt



- Blomma med bokeh-effekt



- Olika färger



- Vackra Christchurch

13 kommentarer:

  1. Roligt om du får ett positivt intryck av Christchurch (vilket jag inte vet än?), men själv tyckte jag tyvärr det kändes som en ödslig spökstad... Lite obehaglig stämning sådär. Nu var ju det några år sen iofs. Kanske lite bättre nu.
    När jag var där 2008, på jorden runt, var det dock trevligt!
    Vad ska du hyra för bil? Den vill vi se bilder på!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Sara, va kul 😀
      Jag fick en positiv uppfattning trots allt och upplevde stan som trevlig. Du har nog rätt om stämningen, kuslig stämning.
      Hyrt den billigaste bilen på NZ. Bild på måndag 💙 Kramen!

      Radera
  2. Å vad mysigt det ser ut! Det lilla huset på sista bilden, där vill man ju bo :) Dom blåa blommorna som bildar en häck heter Hortensia och vi köper dom i kruka härhemma. Kan övervintra ute om man har tur, men här i Dalarna blir dom aldrig så där stora. Är det inte jobbigt att dela rum med folk man inte känner? Både rent allmänt och stölder osv?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej 😊
      Ja där vill man bo. Huset står i botanic garden - perfekt för dig 😀

      Radera
    2. Hortensia? Ska försöka komma ihåg det. Tack 😊
      Av en märklig anledning så är det ingen som stjäl, alla är så vänliga och ärliga.
      Jag älskar att bo på vandrarhem för den sociala biten. Skaffat mig många fb-vänner på det visst 😀

      Radera
  3. Kan inte annat än att förundras hur vackra
    byggnaderna är du fotograferat. Byggnaden
    som måste stöttas upp känns lite creepy,
    förmodar det inte bor någon där.Bilder
    med bokeh/effekt är häftigt, har fotograferat
    en del blommor med just bokeh/effekt. Förstår
    inte hur du hittar överallt, jag skulle mest
    känt mig som en myra helt utlämnad till något
    jag inte skulle klarat av. :)

    Har lyssnat på Jas Josland / Money.
    Fin låt med en fin röst.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej😀
      Visst är dom fina? Sjukt vacka byggnader 😊
      Lite creepy är det.
      Visst är det kul med bokeh? Gillar också att fota med den effekten 😊 Haha. Visst känner man sig som en myra, men jag har ju karta och kompass i mobilen 😀 Kul att du lyssnade på henne 😊

      Radera
  4. Tack för dagens uppdatering! 😀

    SvaraRadera
  5. Men gud sååå fint det är förstår att du trivs kram😀💗💗

    SvaraRadera
  6. hoppas på bra dagar utan jordbävning ❤

    SvaraRadera