Jag vaknar upp runt sju, det är min sista helg i Australien och jag är helt förkrossad. Jag är fortfarande sjuk och jag borde egentligen ringa och sjukskriva mig för jag hade aldrig jobbat om jag varit hemma. Men jag det är fel att ringa och sjukskriva sig då jag är på semester, jag är ju inte sängliggandes även om jag skulle vilja vara det. Jag ligger och vilar i nästan tre timmar innan jag kliver upp och häller i mig Ipren, jag går ut och jag går söderut mot buss och tågstationen för att fota den.
Sen går jag tillbaka hem för att hämta lite saker och jag går sedan norrut mot Operahuset, på vägen dit går jag in på ett McDonalds för att äta lunch. När klockan är 11:50 är jag så framme vid den Circular Quay som jag har tillbringat så mycket tid vid, det är den plats som man kan åka färja till Manly Beach eller Toronga Zoo för att nämna några platser. Här står också Operahuset och Harbour Bridge. Jag går sedan bort mot Bridgeclimb-kontoret som ligger inne och under Sydney Harbour Bridge, jag ska upp och klättra på bron idag klockan 13:55.
Jag anmäler mig i receptionen en timme innan klättringen, kvinnan i disken undrar om jag inte vill klättra tidigare. Eftersom jag redan är här så tackar jag ja till erbjudandet, min nya tid är ny 13:15 så jag hinner köpa lite vatten i deras svindyra butik. Sen går jag en trappa upp och väntar i fem minuter innan en man kommer ut och fråga alla oss om vi ska klättra klockan 13:15. Ja, svarar vi och vi får gå in i ett slutet rum och vi får fylla i ett slags kontrakt på att vi är friska och nyktra. Vi får också uppge om vi klättrat tidigare och jag fyller i att detta är min tredje klättring, vilket ska belöna mig med ett guldfärgat diplom efter klättringen som man får om man klättrat fler gånger.
Rekordet är dock 60-70 klättringar som är satt av en man i 70 års åldern, jag kommer nog aldrig ikapp honom. Vi sätter på oss overallen som är grå och blå, jag tycker den är skitful, men det finns en förklaring. Den måste passa in mot den gråa bron och den blåa himmlen enligt Sydneys politiker. Sen får vi på oss en säkerhetssele och vi får göra ett test i ett par riktigt branta trappor som fungerar som en simulator. Alla klarar det galant och vi går vidare, nu får vi en kommunikationsradio med hörlurar. Det behövs verkligen då man går både under och ovanpå bron med massor av traik som består av bilar, bussar, lastbilar och tåg.
Sedan kommer vår klättrare och guide för dagen, det är en kvinna som är supertrevlig, efter nästan en timmes förberedelser går vi sedan ut på catwalken som går ovanför receptionen. Sedan fortsätter ut i en liten tunnel där vi hakar fast oss med den kedja som ska hålla oss på plats. Jag hamnar sist av alla människor och när jag krokar fast mig så är det ingen som kontrollerar om jag verkligen har krokat fast mig. Jag skulle alltså, om jag var tokig, kuta förbi alla och klättra upp på bron och kasta mig ut för att ta livet av mig. Visst, det finns en och annan personal på bron. Jag tycker det verkar konstigt med tanke på den säkerhet som finns annars runt omkring klättringen, men det är fullt möjligt, om du är sist i kön det vill säga.
Vi kommer sedan ut på den catwalk som går under vägbanan som är innan själva bron. Vi går vidare fram till pylonen och vi är nu 49 meter ovanför marken, jag tittar ner hela tiden på dom små människorna som går omkring där nere. Vi klättrar sedan rakt upp i en brant trappa för att komma upp på valvspannet på bron, utsikten är makalös och jag står och tittar på Operahuset en stund. Kvinnan som är vår guide tar en massa kort på oss, jag har redan betalt för dessa foton som jag sen kommer att få på ett USB-minne. Vi klättrar runt halva bron samtidigt som kvinna berättar om brons historia, flaggorna högst upp på bron är till exempel 10x5 meter stora. Bron är verkligen inte i superbra skick, det finns stora rostfläckar och färgen har lossnat på flera ställen.
Det är inte allvarligt men kvinnan berättar att man har renoverat bron sedan tidigt 2000-tal och när den renoveringen är klar så kommer bron stå pall i cirka 150-200 år till. Men sen måste bron rivas och ingen vet i nuläget om det blir en likadan bro, eller en helt ny design, man vet inte ens om det blir en bro. Jag tycket verkligen det är tråkigt att Sydneys stösta iconer kommer att försvinna, men då lever inte jag i alla fall. Kvinnan berättar också om det hotell som ligger precis intill bron, det kostar 16000 AUD per natt och du måste hyra det i minst tre nätter. 16.000 AUD är cirka 100.500 kr och för tre nätter blir det alltså över 300.000 kronor!
Vi kommer tillbaka ner till omklädningsrummet när klockan är 16:30, vi byter om och hämtar ut våra foton. Jag går sedan ut och besöker platser jag inte sett tidigare, sen kommer jag fram till Darling Harbour där det finns stora skepp och en ubåt. Sen går jag tillbaka ner till Circular Quay och hoppar in i en taxi, jag har gått i fem timmar och jag orkar inte ta ett steg till. Klockan 21:35 tar jag sen middag på min favoritrestaurang, ja, det blir kebab på lamm. Klockan 21:50 är jag hemma, helt färdig efter promenaden och med feber i kroppen somnar jag som en stock. Vilken underbar dag, precis som alla andra här nere i paradiset.
Den vackra central stationen
Polis motorcykel
En väldigt vacker dag - igen
På väg till broklättringen passerade jag den kända marknaden i området The Rocks,
här hittade jag så äntligen en plåtskylt som det stod Sydney på. Nu har jag en
skylt från varje stad jag besökt
Framme vid broklättringsföretaget
En hel del kändisar har klättrat på bron
Biljetter och kvitton på att allt är betalt
Här är första steget i klättringen på bron
Här är vi
Hittade denna på stan, gissa om jag ville hoppa mellan
Det finns massor av såna här vackra platser att dricka vatten på
En vacker kväll i Sydney
Som sagt...
Lampor i ledstänger var något nytt - för mig
