Piloten sätter ner oss på flygplatsen i Munchen när klockan är 07:45 svensk tid, vi är nu således i Europa igen och Sverige kommer allt närmare. Klockan 08.10 passerar vi passkontrollen i Munchen och Sofia fastnar inte nu heller. Klockan 08.54 kliver vi på Lufthansas plan Airbus A319-100 som ska ta oss från Munchen till Arlanda och det här planet lyfter klockan 09.30 från Munchen, Tyskland. Klockan 11.25, nästan precis två timmar efter starten, så kränger planet till och vi har landat på Arlanda.
Sofia och jag som åkt tillsammans ändå från New York går och köper tågbiljetter hem till Dalarna. Det är stopp mellan min stad och en grannstad vilket gör att vi måste åka buss den sista biten. Jag måste dra en 23 kilo tung resväska, något som jag hade hoppas att slippa. I-lands problem, jag vet.
Klockan 14.06 avgår så tåget hem, Sverige ligger i ett otäckt vinterskrud just nu och Sverige har jag absolut inte längtat efter. Uttryck som "Borta bra, men hemma bäst" och "Hem ljuva hem" stämmer verkligen inte in på mig i alla fall. Jag har inte längtat hem en enda sekund och när jag sitter och skriver det här på tåget hem så känner jag bara att jag vill ta första bästa flyg tillbaka till New York eller Miami trots att jag är så trött, jag har till och med nickat till ett par gånger.
Resan är strax slut, på måndag börjar jag att jobba igen och ska så göra ända fram till december, det blir ingen semester i sommar. Det är bara elva månader kvar tills jag åker till Australien igen, jag ska försöka fly undan från vintern i två månader då. Jag vill resa runt och se mer av västkusten av Australien och kanske eventuellt åka över till Nya Zeeland. Men det är en annan historia.
Jag vill passa på att rikta ett gigantiskt tack till dig som följt mina tankar och mitt babbel under min resa till USA, jag hoppas att jag har kunnat inspirerat någon att vilja åka över och se det fantastiska land som USA verkligen är. Jag kommer att försöka minnas alla trevlig människor jag mött, alla platser jag besökt och alla byggnader jag sett och den bil vi gjorde vår road trip i. Jag vill minnas allt jag varit med om, ja allt utom staden Flagstaff. Tack!
Välkommen hem till verkligheten! ;.)
SvaraRaderaJa den kalla, bistra, värdelösa, sämsta, svinkalla, iskalla verkligheten :( Tack :)
RaderaTrevligt att följa. Ni borde dock ha besökt västkusten lite längre. Jag har nyligen flyttat från Skåne till LA och visst, staden är inte för alla men ni har missat massor. :)
SvaraRaderaTack! Ja jag inser ju att vi tog oss för lite tid på västkusten. Men vi hade ingen aning om hur lång tid det skulle ta att köra till Miami tyvärr. Men jg får åka tillbaka och då får du görna tipsa mig om det bösta Lod Angeles har att erbjuda. Jag är riktigt avis på att du flyttat till LA :)
RaderaTack för en underbar blogg! Känslan av att komma hem till Sverige är det jag kommer vara mest rädd för när jag väl åker, då det kändes när jag åkte hem från stora Stockholm där jag vistades i en vecka med vänner, ner till lilla Lund. Känns som Sverige inte är gjort för en, om du förstår.
SvaraRaderaMen det har varit trevligt att följa din blogg dagligen, man hoppades att den inte skulle ta slut så bra och inspirerande den var, hoppas Sverige inte blir för tufft för dig ;)
Mvh Marcus
Hej och tack för dina fina ord. Jag blir jätteglad!!! Ja du tror rätt, varje gång man kommer hem till Sverige blir man deppig. Jag höll på att ringa en psykolog när jag hade kommit hem från Australien i feb 2011. Du kommer förmodligen känna likadant - tyvärr. Tack för att du följt bloggen. Hoppas du tittar in i framtiden, gillar dina kommentarer :)
RaderaVälkommen hem! Det har varit roligt att läsa :)
SvaraRaderaTack snälla du. Kram!
RaderaJetlag? :-)
SvaraRaderaNej bara jag som inte kan sova på plan samt att försöka ställa om sig till svensk dygnsrytm. Var vaken i 22 timmar i ett sträck, då blir man lite trött :)
Radera