Australienresan 2014-01-03

Alice Springs, Australien
Jag vaknar runt halv sju, men jag kliver upp en halvtimme senare, jag packar ryggsäcken och resväskan och går ner för att äta frukost. Det är fredagen den tredje, men man skulle kunna tro att det är fredagen den trettonde. Jag måste lämna Alice Springs idag och det känns fruktansvärt jobbigt. Det ska dock bli roligt att träffa Daniel igen efter alla dessa år. Jag träffar på Luke och vi tar farväl, en jäkla tur att Facebook finns! Klockan 09:10 går jag till receptionen för att checka ut från mitt rum och för att be den sagolikt vackra tjejen från Irland att ringa efter en taxi. Vi pratar en stund, hon säger att nästa gång som jag kommer till Alice så ska vi ta en cykeltur tillsammans. Då ska jag nog passa på att fria tror jag.

Taxin kommer nästan på en gång så jag tar adjö av Rebecca och hoppar in i taxin. Resan tar en kvart och mina tankar snurrar, det gör verkligen ont att lämna den stad som jag så mycket älskar. Men det finns ingen återvändo, jag försöker tänka på att jag är snart tillbaka igen. Klockan 09:30 är vi framme, 38 AUD fattigare går jag in och fram till Qantas inchecknings-disk. Jag är först på plats, så incheckningen av min (rosa) resväska går fort. Killen bakom disken vill se mitt pass, han frågar sedan var i Sverige jag bor när han kontollerat passet. Det visar sig att han var i Sverige för 3-4 år sedan och han börjar prata om våran tradition som vi har med dansen runt en stång som han uttrycker det. Han tyckte det var galet att folk stod och dansade full påklädda när det var cirka 30 grader varmt.

Jag svarar att han är väldigt lycklig om han fick uppleva 30 graders värme i Sverige, för det är ju som bekant inte vanligt. Killen var riktigt rolig och påminde lite om Hervé Villechaize som spelade rollen som Nick Nack i bondfilmen Mannen med den gyllende pistolen. Efter att jag checkat in väskan så tar jag och går ut igen för att kunna ta några foton på flygplatsen, det är otroligt varmt och flugorna flockas runt en som om dom aldrig sett en människa förut. Jag tar några kort och går sedan in igen, det är massor av flugor inomhus också. Jag hinner blogga en stund genom att använda det gratis wi-fi som Qantas bjuder på. Det är kul att det finns internet att tillgå för det fanns det inte när jag var här 2011, då fick man gå till en snuskigt internetcafé med usel hastighet.

Klockan 11:10 går jag igenom säkerhetskontrollen utan problem och jag får vänta i cirka tjugo minuter innan gaten öppnas och vi får gå ut på flygplatsen. Jo, här går man direkt ut på asfalten och ut till planet. Qantas flygplan av typen Boeing 737 med flightnummer QF 0797 lyfter från Alice Springs lilla flygplats när klockan är 03:20 svensk tid / 11:50 lokal tid. I stolen brevid mig sitter en trevlig kille som heter Chris och han berättar
att han driver ett eget företag. Han föklarar att han och tre andra killar jobbar som trädgårdsmästare. Jag frågar honom om inte han behöver anställa en kille från Sverige så jag kan få stanna i Alice. Han skrattar, jag förklarar att jag vill stanna kvar. Jag får ett visitkort och han säger att jag ska maila honom nästa gång jag
ska till Alice. Vem vet, han kanske behöver folk nästa gång jag kommer ner.

Det är dags att byta delstat och tidzon. Jag befinner mig i Alice Springs i delstaten Northern Territory som ligger 8:30 timmar före Sverige. Jag flyger till Melbourne som ligger i delstaten Victoria som ligger 10 timmar före Sverige. Det kommer bli kul att komma hem till Sverige klockan sju på morgonen med tio timmar före i kroppen om ni förstår vad jag menar.

Melbourne, Australien
Piloten sätter ner oss på Melbournes flygplats när klockan är 05:35 svensk tid / 15:35 lokal tid,
det här är tredje gången som jag landar på Melbournes flygplats. Jag staratade min resa i Australien 2011 med just Melbourne, senare flög jag från Alice Springs till Melbourne 2011. Det här var mitt sista inrikesflyg i Australien för den här gången, när jag reser till Sydney åker jag Grayhound-buss. Klockan 16:00 kommer min resväska åkandes på bandet och sen går jag ut och köper mig en bussbiljett till den Skybus som utgår precis utanför dörrarna på flygplatsen. Skybus går direkt till Southern Cross Station, vilket passar mig utmärkt
då jag ska ta pendeltåget ut till Daniel och Eva.

Klockan 16:05 går jag ombord på Skybus röda dragspelsbuss av märket MAN och fem minuter senare åker vi, bussen kränger och slänger på motorvägen. Det känns som vi åker i 100 km i timmen, jag tyckte att flygresan till Melbourne var lugnare. När klockan är 16:25 så ser jag plötsligt några byggnader som känns bekanta, vi är nere i den hamn som jag tillbringade en massa tid när jag var här sist år 2011. Då var jag här nere för att fota, ja du gissar rätt - lastbilar. Vi kommer fram till Southern Cross Station när klockan är 16:30, jag känner igen mig då jag, min bror, palmen och hans kompis tog bussen till Sydney här ifrån 2011.

Samma busstur som jag ska göra nu på söndag och som tar 14 timmar. Efter en massa letande och frågande om vilket pendeltåg jag ska ta ut till Daniel och Eva så kliver jag på ett Metro-tåg som går till Pakenham när klockan är 16:55. Jag ska dock inte så långt utan jag ska av vid Carnegie-stationen som ligger cirka 17 stationer före ändstationen. När klockan är 17:05 ringer jag Daniel och talar om att jag är på ingång, en stund senare får jag hjärtat i halsgropen då pendeltåget ropar ut en station som inte finns med på pendeltågskartan. En tjej börjar prata med mig och hon säger att den skyltar fel så jag behöver inte oroa mig, jag måste ha sett vettskrämd ut.

Så här vänliga är man i Australien, man hjälper varandra hela tiden. Om man råkar tappa något är någon där och plockar upp det och ger det tillbaka till dig, varför kan vi inte ha det så i Sverige? Klockan 17:20 Hoppar jag av tåget efter att ha frågat samma tjej om detta är Carnegie-stationen, ja svarar hon vänligt. Jag tackar och hon svarar "No worries" som man alltid gör här. Underbara och trevliga människor som gör vistelsen i Australien så enkel.

På stationen hör jag plötsligt en mansröst säga: "Finns det några svenskar här". Jag vänder mig om och där står Daniel, han är sig väldigt lik. Vi hoppar in i den röda bilen och åker ut till en väldigt mysig förort, här finns det massor av små gulliga hus. Vi går in och Daniels fru Eva kommer fram och hälsar, maten är klar och vi sätter oss och äter när klockan är 18:00. Jag får en jättegod vegitarisk tacco-rätt och det är det godaste jag ätit på länge, senare på kvällen åker vi ut till St Kilda Pier. Vi kommer fram till St Kilda Pier när klockan är 20:15, Daniel har berättat att det går att se pingviner längst ute på piren.

När vi kommer fram så är det redan en massa människor som står och väntar, alla har med sig en kamera eller två. Plötsligt ser vi en pingvin simma omkring i vattnet, jag får tyvärr inga bra foton, men senare så ser Daniel en pingvin bakom oss på en sten. Vi tar några kort och det var jättekul att få se en livs levande pingvin så nära.
Sen åker vi hem, klockan är rätt mycket så jag går och sover.

Farväl Alice Springs, jag kommer att sakna dig varje dag fram tills vi ses igen


Det är dags att flyga ner till Melbourne

Australienresan 2014-01-02

Alice Springs, Australien
Vaknade redan klockan sex i morse, någons mobil-larm låg och förde oväsen inne i badrummet. Killen som ägde mobilen var nere i köket och åt frukost, så kan det vara på vandrarhemmen. Jag går ner och fyller upp truten med frukost och sen hyr jag mig en cykel och trampar iväg mot truck-stopet runt 06:35. Idag jobbar Christopher och jag handlar en hel del vatten och en Red Bull, sen trampar jag vidare norrut mot den där stenen som det står Välkommen till Alice Springs på. Under dom två timmar som jag väntade kom det bara ett road-train, väldigt få med andra ord. Något som det var betydligt mer utav var flugorna, fjorton miljoner små djävlar gjorde allt för att få en att tappa det lilla förstånd man hade kvar innan.

Det ramlade också in turister till stenen, jag tror jag hjälpte tre eller fyra personer med att ta kort på dem framför den norra stenen. Vilket så klart vad jättekul. En kille som var från Frankrike hade ett stort papper med hans flickväns namn och ett hjärta på som han höll upp. How romantic! När klockan är 09:45 råkar jag av en händelse titta lite längre bort på vägen som leder till Darwin, plötsligt ser jag en hund komma lufsandes. Men jag anar ganska så snart att det är en lifs levande dingo, jag blir så himla glad att jag fick se en dingo. Tyvärr ligger systemkameran en bra bit iväg och mobilkameran var inte att tänka på då den är kass.

När flugorna fullkomligt hade gjort mig rosenrasande fick jag till slut nog, jag var tvungen att sticka tillbaka, annars hade dom lagt ägg över hela min kropp. Jag stannar till på truck-stopet för att handla vatten och glass, jag tar adjö av Christopher och jag talar om för honom att vi ses om två år och att vi ska hålla kontakten på Facebook. Klockan 12:50 lämnar jag den plats som näst in till varit mitt hem under mina två veckor i Alice Springs. Jag har lyckats få en hel del fina foton från truck-stopet, jag är dock lite besviken på att jag inte såg dom två bruna Scaniorna som jag såg år 2011. Jag känner att jag redan saknar platsen när jag cyklar vidare. Jag svänger in på Hungry Jacks och äter lunch, ingenting har kännts roligt idag.

Jag är ledsen och nerstämd över att behöva lämna Alice, hela jag vill stanna kvar här i paradiset. Men det går inte och jag känner mig så förkrossad och när jag tänker på det så blir det skitjobbigt. Jag försöker att inte tänka på det men det går inte att komma undan det faktum att jag lämnar Alice i morgon. Jag lämnar den hamburgerestaurang som jag ätit lunch på så många gånger på, det känns till och med jobbigt att lämna en sketen hamburgerestaurang. Jag cyklar, i vemod, mot centrum för att handla lite souvinirer till mor och far. Jag går in på den där butiken som den gamla damen jobbat på i över trettio år, jag handlar lite och jag tar adjö av henne också. Klockan 14:45 är jag hemma och jag sätter igång att tvätta en maskin med smutstvätt, jag vill bara ha rena kläder i min rosa resväska när jag flyger. Det känns skönt att öppna den och veta att det är bara rena kläder i den när jag kommer till nästa ställe.

Medans jag väntar på att tvättmaskinen ska bli klar slänger jag upp foton på det inlägg som jag postade igår. Det gick knappt att surfa igår, så därför blev det inga foton. Senare på eftermiddagen tar jag och åker inlines runt halva stan, det är 40 grader varmt och jag är ute och rullar i tjugo minuter. Det är rätt så bra asfalt här så det går undan, aborginerna tittar konstigt på mig. Jag vet inte varför, dom borde ju ha sett inlines förut. Jag bränner på duktigt på hemvägen, mest för att kolla om kroppen orkar i värmen. Det gör den, men väl hemma hinkar jag i mig över en liter vatten. Jag hämtar min tvätt och tar en dusch och jag somnar innan klockan slagit 21.


Det blev inget värmerekord. Det hade varit kul att få uppleva ett nytt rekord.
Det gamla ligger på 45.6 och det var runt 43.5 idag


Ett lock från en konservburk har blivit inbränt i asfalten


Det kanske märks att den understa sängen är min


Rum fyrtio är mitt rum, det är också mitt vita badlakan


Dags att ta farväl till Christopher och till truckstopet


Kommer till och med att sakna den gamla tanten. Hon sa: "vi ses om två år"


Dags att ta farväl till Dougie

Australienresan 2014-01-01

Alice Springs, Australien
Vaknar upp klockan sju den första dagen år 2014 och jag har nu varit singel i prick två år. Jag kommer nog aldrig hitta någon och jag är inte så säker på om jag vill det heller. För varje dag i Australien så blir jag bara mer och mer öertygad om att leva själv, vilket jag kan tycka är jobbigt ibland. Jag äter lite frukost och sen lämnar jag vandrarhemmet vid 07:20 för att cykla till truck-stopet. Ni som läser min smörja har väl tröttnat för länge sen om mig och mitt dagliga besök på truck-stopet, men det är ju faktiskt en av anledningarna till varför jag besöker Alice Springs, dom andra anledningarna är naturen och värmen.

Naturen runt omkring Alice är så imponerande vacker att jag storknar varje gång jag tar mig upp på någon högt belägen plats. Det tar andan ur en och jag har aldrig kännt ett sånt inre lugn som jag gör här, det låter så klart knasigt. Jag kommer fram till truck-stopet klockan åtta och det är Christopher som jobbar, vi snackar en stund och han föreslår att vi ska åka ut och fota omgivningen när han slutat jobba. Jag tackar inte nej till det och vi bestämmer att vi ska ses 16:30 på den Shellmack som ligger ett stenkasst från mitt vandrarhem.

Jag lämnar Christopher och truckstopet klockan 08:15 och cyklar vidare norrut till den Alice Spring-sten som jag varit vid dom senaste dagarna. När klockan slår tolv så börjar den skugga som jag sökt skydd under börjat tyna bort och temperaturen har stigit till mysiga 42 grader. Det enda vatten jag har kvar är mitt "reserv-vatten", som är det vatten som jag bara får dricka i nödfall. Jag inser att det är hög tid att cykla ner till truckstopet igen, det är cirka tre kilometer dit så jag sveper vattnet och trampar iväg ner för den något branta backe.

Christopher jobbar fortfarande och jag handlar vatten och en glass, vi står och pratar en stund och jag lämnar truckstopet klockan 13:50. Nästa stopp är den hamburgerestaurang som ligger efter vägen till vandrarhemmet, jag stannar till och tar en Hawaii-burgare, tjugo minuter senare är jag mätt och belåten åker jag hem och jag är hemma 15:00. Klockan 16:20 går jag till den Shellmack som jag och Christopher har bestämt att vi ska träffas på, jag får dock ett sms om att han blir en kvart sen. Den där kvarten blir en halvtimme, men vad gör det när man har semester och solen brinner?

Christopher dyker upp med sin svarta Holden och vi åker ut mot den södra stenen som det står välkommen till Alice Springs på, Christopher har inte några foton på den heller så han blir överlycklig. Sen åker vi ut till Emily's Gap, ni vet det där stället som jag var på väg ut till på cykel men gav upp efter halva vägen. När vi kommer fram tar vi några foton, men sen blir vi överfallna - av flugor. Om jag tyckt att flugorna varit jobbiga förut så är det ingenting mot nu, man kan knappt höra varandra när man pratar. Flugorna surrar och trycker sig in i näsa, öron och ögon. För varje gång jag viftar med händerna träffar jag säker en 20 flugor, det är vidrigt och vi skyndar oss att fota det vi ska. Sen åker vi ut till The Simpson's Gap och flugorna är lika tokiga där, jag hinner dock se en rock-wallaby.

Sen åker vi hem och Christopher skjutsar mig tillbaka där han hämtade upp mig. Jag kommer hem 20:15 och jag tar en hamburgare till middag i den bar som ligger i samma byggnad som vandrarhemmet. Sen bloggar jag och jag försöker lägga upp det på bloggen, tyvärr verkar nätet slött som lönnsirap. I morgon är det torsdag och min sista dag i Alice Springs, jag flyger tidigt på fredag förmiddag. Jag har försökt att inte tänka på det men det är svårt, jag blir så förkrossad av tanken på att jag måste lämna Alice Springs. Här känner jag mig som hemma och jag älskar Alice Springs av hela mitt hjärta. Jag har snart tillbringat två veckor här och som alltid när man har kul så flyger tiden iväg.

År 2011 tillbringade jag knappt en vecka i Alice och det var inte tillräckligt, Alice var också den stad som jag saknade mest när jag kom hem igen. Så därför bestämde jag mig för att ta två veckor den här gången, det var inte tillräckligt heller. Jag har fallit för Alice och om jag någon gång kommer att kunna flytta till Australien så är det såklart till Alice som jag flyttar.

Luke, den trevliga killen som jobbar här på vandrarhemmet, berättade igår om en kille vars namn är Ivan Milat, Ivan är dock mer känd som "The Backpacker killer". Ivan plockade upp backpackers som liftade för att dödade dem och han dödade sju personer mellan åren 1989 och 1993 innan han åkte fast. Man tror att han har dödat betydligt fler än så och det hela känns lite kusligt, att lifta i Australien idag är för övrigt sträng förbjudet. Om det har med Ivan att göra har jag ingen aning om. Filmen "Wolf Creek" från 2005 är löst baserade på Ivans brott, läs hela historien om The Backpacker Murder här på Wikipedia


Bil-leverans


Jag lovar, det var högt :)


Lite höghöjdsträning


Nej, jag vann inte kriget mot flugorna


Här kunde jag sitta i timmar och bara fundera på livet.
Jag har aldrig haft ett sånt inre lugn som på denna plats.


Christopher och jag åkte runt halva Alice idag


I Australien monterar man bull-bars på bilen också


Underbara Australien vad jag kommer att sakna dig


Underbara varma kvällar, vad jag kommer att sakna er