Englandsresan 2012-07-22

Klockan 08.00 UK / 09.00 SE
Vaknade av mobillarmet och känner mig pigg, har sovit till och från i hotellsängen. Nu väntar jag på att klockan ska bli halv så jag kan gå ner och äta frukost, för sen ska jag ut och fota lite innan jag träffas Shaun Ellis klockan 11.00 UK / 12.00 SE. Om jag hittar på honom, för just nu så är det oklart om denna mytomspunna man finns.

Klockan 08.45 UK / 09.45 SE
Det är dags för engelsk hotellfrukost och jag blir placerad vid ett bord där det redan sitter en kvinna. Vi börjar att prata med varandra och det visar sig att hon är från Perth, Australien. Så vi får en hel del att prata om. Hon tog sig runt genom att vandra och hon älskade England, men hennes favorit var Turkiet som hon pratade gott om. Hon var så himla trevlig, men hon hatade Facebook så henne ser jag nog aldrig mer igen vilket kändes tråkigt.

När damen, som äger hotellet, kom in med tallriken så höll jag på att ramla av stolen, för det var korv, bacon, stekta ägg och tomater. Men maten smakade bra, hotellägaren hade en hund som hette McPhee som jag delade korven med i hemlighet. Yeh, I know I'm noughty. Efter jag hade tagit adjö av kvinnan från Australien så gick jag bort för att än en gång leta efter "The Wolf Centre" och när jag äntligen hittar stället så ser jag Shaun i en bil vilket kändes helt overkligt. Men nu visste jag var stället låg så jag började gå bort mot centrum för jag skulle träffa Shaun klockan elva och hon var bara 09.30 UK / 10.30 SE.

Nere i centrum köper jag vatten och vykort samt en glass i värmen. Tar några kort på den svårslagna naturen, den sametslena havsluften och dom varma vindarna får det att kännas som medelhavet och jag inser nu hur mycket jag verkligen älskar Combe Martin som för övrigt uttalas Cume Martin.

Klockan 10.40 UK / 11.40 SE
Tillbaka på hotellet för att hämta min ryggsäck och för att checka ut. Min ryggsäck väger bly och jag bestämmer för att göra den lättare genom att göra mig av med saker jag inte behöver, jag tycker jag slänger en hel del men inte blev ryggsäcken lättare. Jag har med mig tre böcker och två dvdfilmer om Shaun som han ska signera och dom väger ton så det är bara att bita i det sura äpplet. Sen tar jag farväl av den otroligt fina och trevliga kvinnan som äger hotellet och jag tar farväl av hennes söta hund McPhee och går mot "The Wolf Centre"

Klockan 11.00 UK / 12.00 SE
Nu är jag framme på ett ställe som det står reception på och jag frågar damen bakom disken om jag kommit rätt för jag är på en camping, men jag var på rätt ställe och jag får skriva in mig på deras campinglista - va märkligt. Damen i receptionen ber mig att vänta uanför så skulle Shaun dyka upp, men det blir Shaun's fru Isla som möter mig och vi har en liten genom gång om hundars och vargars kroppspråk. Får lära mig en hel del som jag inte redan visste om hundens suckar, gäspningar och smackande. Får också lära mig att hundar och vargars öron är dess viktigaste signalkälla, får reda på en hel del och dom kan till och med använda det ena örat för att signalera en sak och det andra för en annan sak.

Plötsligt kommer Shaun Ellis in i rummet och det känns helt galet att äntligen få träffa Shaun "The wolfman" Ellis och att sitta ner och diskutera varg med honom känns till en början helt overkligt och jag glömmer bort att lyssna på vad han säger dom första fem minutrarna. Han har hur mycket som helst att prata om och jag sitter helt tagen av stunden. Vi pratar om vargarna i Sverige och jag förklarar hur situationen är mellan dom som vill ha varg och vargmotståndarna och jag förklarar att det förekommer att vargarna tar får och han förklarar att det beror ofta på att vargarna saknar en alfahanne.

Under vargjakten 2010 och 2011 så sköt många jägare just alfahannarna med flit för att försöka splittra flockarna och nu ser vi alltså resultatet. Vargarna river fler får nu och det är alltså, ironiskt nog, vårt eget fel. Shaun berättar också att det finns enkla sätt att få bort vargar från till exempel fårhagar genom att spela upp vargyl från en annan flock och på det visset få bort vargarna för det fungerar för Shaun gjorde så i Polen för många år sedan och det fungerar fortfarande. Så med ganska enkla knep går det att få bort vargen, ett knep som jag tror vi aldrig kommer få se i Sverige - tyvär.

När vi pratat klart så ber jag Shaun signera mina böcker och jag köper en t-shirt som både Shaun och Isla signerar. Mitt uppe i allt så signerar han min vargtatuering också och det var väl lika bra det.

Klockan 12.10 UK / 13.10 SE
Shaun, Isla och jag går ner på stan för att äta lunch och på väg ner så spelar jag upp min ringsignal som består av ett vargyl, för jag vill veta vad för sorts yl det är. Shaun förklarar att det är en hanne och att han ylar för att få kontakt så nu vet jag det. Vi äter lunch på ett väldigt trevligt ställe och vi fortsätter att prata, jag ställer mest frågor som jag fick efter att jag läst boken. I boken så bestämmer sig Shaun nämligen för att lämna flocken han levt med så länge och för mig så var just den stunden väldigt känslosam. Jag frågade honom om hur tufft det var att lämna dom och han förklarar han att det var det fruktansvärt.

För när flocken väl inser att Shaun är borta så ylar dom efter honom med ett "sökande" yl och jag ser på Shaun att det är jobbigt för honom att berätta om det så jag visar honom bilderna på mig som jag tog på Kolmården 2007 och 2009. Han kollar noga och tycker allt ser bra ut, men på en av bilderna ser han att vargen jag klappar ändrar sina öron när jag klappar "fel"på vargen. Jag klappar nämligen honom på nosen och det är ett ställe som vargar inte gillar. Att Shaun ser det på en gång är anmärkningsvärt, förnjag har kollat tusen gånger på dessa kort men inte sett någon skillnad - förens nu.

Efter att vi ätit och pratat i nästan en timme på restaurangen så är lunchen över och vi går tillbaka till "The Wolf Centre". Efter en lång genomgång framför ett av hägnen som innehåller en varghybrid, som till 50 procent är hund och 50 procent varg. Innan jag går in måste jag knyta näven mot staketet för att hon skall lukta på mig och enligt Shaun så "godkänner" hon mig på en gång så vi går in och sätter oss på en stock. Hon smyger bakom min rygg och jag känner hur hon luktar på mig för att sen ställa sig framför mig.

Det är en obeskrivlig känsla att få sitta så nära och då rör det sig bara om en varghybrid, men damen är så lik en varg att jag inte kan se någon skillnad och hon "känns" mer som en varg än en hund. Jag får lära mig hur jag skall klappa henne, först så måste jag använda små cirklelrörelser med fingrarna framför örat och när hennes öron lägger sig bakåt talar Shaun om att nu är det okej att försiktigt klappa henne på huvudet.

Efter ett tag så går några ur personalen bort bakom ett staket och börjar yla, kort där äfter så börjar vargen i hägnet att börja yla med en ljus ton och sen drar alla vargar i intilliggande häng att yla och en av dom sju vargarna har ett otroligt yl som består av ett gankska lågt och mörkt yl och det gör mig otroligt lycklig, jag känner mig obeskrivligt glad över att att just jag fått chansen att höra dem yla. Sen går vi ut ur hängnet och jag fotar vargarna genom stängslet och närmare varg än så här kommer jag aldrig, vilket ändå känns jättebra, att bara få uppleva vargyl igen var värt mycket för mig.

På väg ut så ber jag att Isla ska ta ett kort på mig och Shaun och när hon fotar oss så skojade jag med henne och sa att om inte var snäll så skulle jag gifta mig med Shaun. Isla asgarvade och efter det så hämtar jag min ryggsäck som jag lämnade på deras kontor och jag frågar dom om dom behöver någon volontärer till nästa sommar och det behövde dom alltid. När jag får reda på det så fick blev det lite av en chock. Jag har ju varit inställd på att åka till Australien nästa år, men nu fick jag plötsligt chansen att få jobba med vargar i fem veckor.

Jag måste tänka över det här för jag har bara haft Australien i huvudet och nu så kom det här upp, men jag måste medge att så fort Shaun sa att han behövde folk så var det ingen tvekan. Hur skall jag nu göra?

Klockan 14.50 UK / 15.50 SE
Allt över, jag tackar Shaun och Isla för en av dom bästa dagarna i mitt liv och tar adjö. Dom fyra timmarna som jag var där bestod av skratt, glädje och lycka och det gick för fort, på tok för fort. Men trots den långa resan hit, bristen på sömn, och ett gigantiskt intag av skräpmat så var det värt varenda krona att besöka Shaun och Isla och deras vargar och vackra England.

Jag är glad att jag vågade ta steget att resa helt själv till ett främmande land som jag tidigare inte hade tänkt besöka. Varför vet jag inte för England är fantastiskt, jag har sett så himla mycket på bara två dagar, jag har träffat så många trevliga engelsmän/kvinnor och upplevt storslagen miljö som faktiskt tog andan ur mig och jag fick träffa en person som jag beundrar och vargar som faktiskt betyder nästan allt för mig.

Efter besöket så går jag ner på stan igen och köper mig en glass. Staden Combe Martin ligger otroligt vackert vid kusten och i en dalgång, husen sträcker sig högt upp på bergsslutningarna. Det finns en sandstrand som tar vid där dalgången slutar och utsikten är bedårande, det är så vackert att det inte går att beskriva, man måste uppleva det.

Jag bestämmer mig för att gå upp på en av bergen och på väg upp passerar jag en gigantisk fårhage som ligger i en ny dalgång och som sträcker sig längre bort än vad mina trötta ögon klarar av att se. När jag kommer upp på toppen så tar miljön andan ur mig igen och långt där borta ute i havet så skymtar jag Whales. Sen vandrar jag tillbaka och när jag går är på väg till en postlåda för att posta mina vykort så hör jag ett par prata på svenska. Vad roligt hinner jag tänka innan jag säger hallå Sverige till dom.

Paret vänder på sig lite förvånat och kvinnan säger hej, hon förklarar att jag var den första svensken dom sett på veckor och dom berättar att dom var från Stockholm och vi pratar en stund innan vi säger hej då och jag lägger mina vykort på postlådan som står precis bredvid. Sen går jag vidare och stannar till på en av utsiktsplatserna och jag passar på att fota nu när tidvattnet fortfarande har en bit kvar tillbaka till sandstranden. Det springer omkring vuxna, barn och hundar på den annars vattenfyllda havsbottnen och jag sitter med en avundsjuk blick och ser på dom fiskmåsar som glidflyger på dom starka uppvindarna precis framför näsan på mig.

Jag blir kvar här ett bra tag och jag träffar på en trevlig familj som visar sig vara från London. Den gamla damen i familjen som ser ut som en mormor eller farmor frågar mig var jag kommer ifrån. När jag svarar Sverige så skiner hon upp för hon har tydligen en gammal vän som bor i Lilla Edet. Det lät som det i alla fall när hon försökte säga ortsnamnet på engelska. Vi fick en hel del att prata om men när klockan blir 17.50 UK / 18.50 SE så måste jag säga adjö till familjen och jag konstaterar än en gång hur lätt det är att få kontakt med folk i England.

Klockan 18.00 UK / 19.00 SE
Jag befinner mig nu utanför hotellet Channel Vista Guest House och väntar på att min taxi ska komma. Igår när jag åkte taxi mellan tågstationen Barnstaple och hit så frågade jag den otroligt trevliga kvinnan som körde om inte hon kunde hämta mig utanför hotellet i morgon klockan 18.00 och det var inga problem. Fem minuter senare så dyker hon upp och jag hoppar in, och så fort vi passerat det sista huset i stan så gör sig den vackra naturen påmind igen. På flera ställen har träden på båda sidorna av vägen växt ihop med varandra och bildar ett grönskande valv som vi åker igenom vilket är fantastiskt vackert. Kvinnan som kör tycker att det här är väl inget att fota när jag sliter upp telefonen, hon har naturligtvis fel och jag får en hel del bra kort genom den något smutsiga framrutan på bilen.

Tjugo minuter senare så svänger vi in på Barnstaple's tågstation, jag betalar henne 30£ för resan och 5 i dricks, precis som igår och hon blir jätteglad. Jag har förklarat för henne att jag kanske dyker upp nästa sommar så jag säger att vi ses säkert nästa år igen och hon åker iväg. Det är nu en timme kvar tills att tåget avgår så jag går bort mot ett gigantiskt köpcentrum ett stenkasst bort. Jag strosar omkring ett tag och hittar ett linne som jag köper. Den makalöst trevliga lilla tanten i kassan frågar hur det är med mig, bara bra tack svarade jag och ställde samma fråga tillbaks. Fint svarade hon med ett leénde, trevligt folk växer på träd här, den saken är då klar.

Klockan 19.15 UK / 20.15 SE
Jag kliver på tåget som precis anlänt till stationen och jag slår mig ner. Det är nu jag får tid att tänka efter och det känns faktiskt både ledsamt och tråkigt att behöva åka härifrån. Jag har aldrig känt mig som en främling och alla trevliga människor som jag träffat har förgyllt min tillvaro och det har nästan kännts som hemma. Det har varit väldigt intensivt från det att jag kom hit igår vid 21 tiden fram tills nu och nu kommer alla intryck ikapp mig. Fem minuter efter det att jag klivit på tåget så rullar det ut från stationen och jag behöver inte vänta länge på den vackra naturen så jag har mycket att se på under den timme som tågresan in mot Exeter St Davids tar.

Klockan 20.30 UK / 21.30 SE
Jag är framme på Exeter St David's tågstation och jag tar reda på vilket spår mitt tåg kommer in på och det visar sig vara spår 5. Jag hittar en stor bagagevåg och tar och väger min ryggsäck som väger en engelsk stone eller sex och ett halvt svenska kilo vilket är jättetungt för min ynkliga överkropp. Tjugo minuter efter det att jag klev av tåget från Barnstaple så avgår nu nästa tåg mot Paddington Station från spår fem. På tåget så sätter jag mig ner för att skriva av mina anteckningar och stödord som jag har i mobilen till en text som ska föras över till bloggen så fort jag får tillgång till internet. För jag har redan förbrukat 20 mb som jag köpte till min telefon så jag kan inte blogga och trådlöst internet är det ont om på landsbygden.


Krångligt att duscha!



Utsikt från hotellfönstret



Havsutsikt från hotellfönstret



Engelsk frukost. Det ser mer ut som middag



Söta McPhee, vi delade på frukostkorven



Blommor tillägnade Annica i Hunsen
(Syrenbuddleja)



Kär i Combe Martin



Breath taking



Helt makalöst



Enastående



Sandstrand



Blev helt tagen av Combe Martin



Fiskmås där på stenen (klicka för större)



Telefonkiosk



Hotellägaren Linda och fina Mcphee



Jag är framme!



Shaun "The Wolfman" Ellis signerar mina böcker



Isla har gjort företages logga, här är hennes tatuering. Cool



Shaun signerar mig vagtass. Haha!



En av camparna hade en ny fin tatuering



Äntligen. Detta är en varghybrid, 50% varg och 50% hund



Väligt lik varg, jag såg ingen skillnad



Vargtass



Så fin



Vacker



Shaun förklarar olika typer av yl som:
"Försvinn härifrån", "kom till oss" och "var är du"?



Graciös



Kliar



Sömnig



I hängnet bredvid fanns en till varghybrid,
fast denna levde med 4-5 vargar



Vargar och hybriden



Shaun ger dom en blandning av kött och mjölk.
Mjölk har en lugnande effket



Alla ville ha



Mörkaste vargen jag sett



The Wolfman with his wolves



Han var så jordnära och omtänksam och alla i byn hälsade på honom
En grym kille som jag är glad att jag fått träffa!



Tillbaka i byn igen



Tidvattnet var långt ute



Om detta betyder 1,39 £ litern så kostar soppan 15 skr litern



Sprit på livsbuitken Spar



Tidvattnet var långt där ute



Väldigt fina blommor
(Hortensior)



Husen ligger väldigt fint nere i dalen



Denna parkbänk och trädet kan man se på bilden här ovan som
jag döpt till "Enastående"



Signerad av Shaun



Köpte en t-shirt



Tog mig en promenad genom otrolig natur



Ja verkligen! Vargar också.



1000 £ för att inte plocka upp efter sin hund (10.800 kr)



Ryggsäcken från helvete vägde one stone (6,5 kg)



Jag kände mig busig och ringde till mig själv från en telefonkiosk