Söndagen den artonde september 2016

Idag har det gått tre månader sedan jag slutade med socker, jag slutade helt med godis, glass, läsk, chips och liknande. Tre månader utan godis är lång tid för mig, det är knappt så att jag förstår att jag har hållt uppe så länge med skiten. Det är väldigt enkelt att köpa godis när man känner sig nere, men det gav mig bara lycka för stunden. Så fort godiset är slut så är lyckan slut. Jag har, i hela mitt liv, haft ett missbruks-beteende. Jag kan till exempel inte bara nöja mig med en bulle om det finns fler, Pågens gifflar är ett sånt exempel. Jag slukade en hel påse - lätt. Att sluta med socker innebär inte bara att man tappar några kilon, man blir fruktansvärt känslosam också. Jag gråter mycket mer nu, innan grät jag kanske en gång per år och nu är det betydligt oftare. Jag läste att det handlade om att man inte har något godis som tryckte bort ens känslor, det ligger nog något i det.

Nog tjatat om mitt sockerfria liv. Jag hade satt mobillarmet på klockan tio idag, det var helt vansinnigt så klart. Jag hade förmodligen sovit till tre på eftermiddagen annars. Anledningen till min tidiga uppgång denna ångest-kalla söndag var att jag ville åka till Borlänge. Jag hoppade på första bästa buss och klockan 11:30 kom jag fram till Sportfältet i Borlänge. Efter att ha tillbringat fem timmar på Sportfältet, fångat sex stycken Pikachu av nio möjliga, så messade jag min kollega Jessika. Hon skulle precis dra till jobbet i Falun så jag fjäskade till mig skjuts, hon släppte av mig vid Falu Koppargruva och jag gick runt för att leta efter mer Pokémons. Sen gick jag hem och kollade på film resten av söndagen.

- Sorgsen vovve i Borlänge

- Sportfältet i Borlänge, för tredje dagen i sträck

- Något

- Falu Koppargruva

- Nog har jag använt fötterna i helgen