Australienresan 2014-01-13

Sydney, Australien
Vaknar klockan 09:30 idag, jag är lika sjuk och ynklig som tidigare. Jag känner mig lika pigg som en illaluktande disktrasa som varit i kontakt med räkor och jag skulle nog inte märka om sopgubbarna i stan hivade in mig i deras sopbil och dumpade av mig på Sydneys soptipp. Det är måndag idag och jag är deppig, på onsdag åker jag hem och det hänger som ett stort otäckt moln ovanför mig. Jag försöker dock att tänka positivt och jag vet ju att jag återvänder hit snart igen och om det är som turist eller student får framtiden utvisa.

Efter att ha legat och dragit mig så går jag upp en timme efter det att jag vaknade, jag lämnar vandrarhemmet och jag hittar en Seven-Eleven butik där jag handlar febernedsättande piller. Dom ska vara bra har Johanna sagt. Sen går jag till McDonalds för att äta frukost. Mätt och belåten går jag vidare ner mot Circular Quay och jag går till biljettkassorna i Operahuset. Jag hämtar ut dom biljetter som jag bokade online igår när klockan slår 12:10. När klockan är 13:50 är jag vid Bridgeclimb-kontoret för att ändra min klättringstid som jag har klockan 19:05. Jag har lagt märke till att det inte är mörkt vid 19-tiden och jag vill ju gärna klättra när det är mörkt då det lyser om Operahuset.

Det var inga problem att byta och den nya tiden är 19:55, vilket är den sista klättringen på dygnet och det passar ju bra. Sen tar jag pendeltåget till Central Stationen, där köper jag en biljett till Bondi Beach. Klockan 16:45 avgår tåget till Bondi Jctn som är Bondis buss och tåg station. Jag byter till buss och en kvart senare är jag framme, det är massor av folk på stranden och jag är här för att samla lite sand i en påse. Man måste ju ha lite sand med sig från världens mest berömda strand. Klockan 17:40 hoppar jag på en buss som tar mig tillbaka till buss och tågstationen Bondi Jctn och jag tar pendeltåget hem till Central Stationen.

När jag kommer ut är jag ju helt vilse, jag är helt borttapad. Jag känner inte igen mig och jag känner inte igen en enda skyskrapa så jag tar fram min kompass i mobilen och tar ut norr, vilket är dit Operahuset ligger. Plötsligt känner jag igen mig och jag är på Pitt Street, vilket är den gata som jag bor på. Humor! Klockan 18:35 tar jag middag, för ovanlighetens skull så tar jag en kebab gjord på lamm.

Efter att ha avnjutit den där kebaben så knatar jag bort mot Circular Quay som är platsen där Operahuset och Harbourbridge finns, jag viker av västerut och passerar det vackra området The Cross. The Cross består av riktigt gamla byggnader från en svunnen tid, det var bland annat här som den vita mannen och kvinnan landsteg för första gången för hur många år sedan som helst. Klockan 19:20 är jag framme vid Bridgeclimb-kontoret, jag anmäler mig i disken och jag får ut en massa kvitton på att allt är betalt, även dom fotografier som man får efteråt. Jag har även betalt extra för att få alla bilder på ett USB-minne.

Jag gillar verkligen att klättra på Sydney Harbour Bridge och det här är fjärde gången för min del, jag har dock aldrig klättrat på kvällen tidigare. Jag går upp en trappa för att sätta mig och vänta, det visar sig att vi är 14 stycken som ska klättra i kväll. Precis på utsatt tid, klockan 19:55, kommer det en kvinna som ber oss att gå in i nästa rum. Där får vi fylla i namn, adress, telefonnummer, om vi har några sjukdommar och om man klättrat tidigare. Sen får vi blåsa i en apparat som kollar om vi är nyktra, eller man blåser inte utan man räknar högt från ett till fem. Efter det får vi gå till nästa rum där vi får våra skyddskläder, vi går vidare till ett omklädningsrum där vi sätter på oss den fula overallen.

När det är klart så får vi gå igenom en metalldetektor, man får nämligen inte ha med sig något ut på bro, dom är stenhårda då det skulle vara förödande att tappa något från bron och ner på vägbanan. Sen går vi bort och sätter på oss säkerhetsselen och komunikationsradion. Radion har man för att vi klättrar både under och ovanför vägbanan, det går även pendeltåg på bron och det väsnas otroligt mycket när man går under spåren. Sen går vi ut på den catwalk som är under bron, till en början är det bara en 6-7 meter högt. När man så kommer fram till själva bron så är höjden cirka 50 meter ovanför marken och sen klättrar man upp på brospannet och där är det över hundra meter högt.

Operahuset ligger otrligt vackert i hamnen och det lyser om dom vita takplattorna som importerades - från Sverige! Våran klättrare för kvällen tar kort på alla och vi går upp mot toppen, vi går från det östra brospannet till det västra och sedan klättrar vi ner igen. Vi kommer ner när klockan är 23:00 och vi tar av oss all utrustning, vi får ett diplom för att vi klättrat, mitt diplom är guldfärgat då detta var min fjärde gång som jag klättrade. Jag hämtar ut mina foton och mitt USB-minne och jag lämnar Bridgeclimb när klockan är 23:20. Fyrtio minuter senare, när klockan slår 24 är jag hemma, febrig och sjuk. Jag är glad att jag klättrade trots att jag borde ha varit hemma och sovit.

Starka piller som inte hjälpte mig alls


Folk i Operahusets bar


Biljett till en show i självaste Operahuset. Bakgrundsbilden på biljetten
är takplattorna som importerades från Sverige. Snyggt.


Insidan på Operahuset


Baksidan på Operahuset


Just nu tar man bort alla trappor framför Operahuset,
jag har tyvärr ingen aning om varför dom gör det


Oprah har klättrat på bron. Oprah framför Opera house


Sångaren i Metallica har klättrat


Sydneys dyraste hotell. Anledningen?
Kolla reflektionen i det nedre fönstret


Putsa båtfönster


En livvakt till Helen


Butiker och cafeér längs Bondi Beach


En 100 år gammal kvinna har klättrat, då vågar nog alla göra det :)


Nattens klättrare


Här är hemliga-arne som skriver den här smörjan som du just nu läser.
Ett stort tack till alla som varit in och kikat på min resa.
Gå gärna in och Gilla min bloggsida på Facebook. Tack igen.