USA-resan 2015-01-14

San Francisco, Kalifornien

Jag kliver upp 06:30 idag, Kim som somnar innan åtta varje kväll har varit uppe ett tag. Vi har planerat att åka och kolla på Redwood trees idag, ni vet dom där jättestora och höga träden. Det varkar som alla sådana träd ligger i nationalparker så vi knappar in en park som vi har googlat fram. Efter att ha knappat in nationalparken i GPS'en startar jag upp den kalla Mustangen. Klockan är 07:20 när vi svänger ut från hotellet. Det är lite småkyligt på förmiddagarna och det är förmodligen den kalla dimmans fel, San Francisco är väldigt ofta belagd med dimma på förmiddagen men sen spricker det upp och det blir runt 20 plusgrader vid 11-12 tiden

Fyrtio minuter efter att vi lämnat hotellet, kört på 4-filig motorväg genom morgonens rusningstrafik och kört genom vad Kim kallar trollskog så kommer vi fram till Redwood Regional Park. Vi tar en broschyr och vecklar upp kartan. Det visar sig att nationalparken är gigantiskt och att vi måste gå flera kilometer i endast tre plusgrader för att se ett stort träd. Varken Kim eller jag har någon lust med det, så vi vänder om och börjar leta efter ett ställe som kan servera oss frukost, vi hittar på ett McDonalds i en liten håla med en massa skumma människor.

Inte för att det någonsin blir obehagligt, men någon gapar och skriker i ett hörn, en kvinna kommer fram till mig och berättar att hon jobbar sjuksköterska på sjukhuset inne i San Francisco. Hon förklarar att hon fått soppatorsk, att hon glömt pengarna hemma och att hon kommer komma försent till jobbet. Jag hade gärna trott på henne, men hon var så nerdrogad och borta att hon omöjligt jobbade på något sjukhus i alla fall inte idag. Jag må ha varit fördomsfull, gud förbjude.

När vi ätit klart och jag står vid bakluckan på vår bil för att leta reda på tuggummi och solglasögon i ryggsäcken som ligger i skuffen hör jag en mansröst säga "They don't make them so slim anymore" Jag, som nu är på min vakt efter mötet med "sjuksköterskan" ignorerar mansrösten. Men när han upprepar samma mening en gång till så väljer jag att titta upp, där står en man med en cykel brevid sig. Cykeln är blå och har två stora cykelkorgar bak vid pakethållaren, min magkänsla säger mig att han är okej.

Han tittar på Mustangen och nu förstår jag att det var Mustangen som han menade när han sa "They don't make them so slim anymore" Jag svarar: "Nej dom är rätt feta nu för tiden" och slänger en snabb blick på Mustangens feta rumpa. Det är då han sätter igång och berättar sin livs historia, vilket jag upplever som väldigt kul och spännande. Han börjar prata om sin första bil som var en Mustang och att den hade ett hål i golvet, han berättar att cykelkorgarna på hans cykel är i stål för att hålla bilisterna i schack, han blev nyligen inprejad av en bilist in i en annan bil men tack vare cykelkorgarna repade han upp hela långsidan på den bil som prejat honom.

Han berättar att han varit i Australien, det visar sig att han inte gillar Sydney, han gillade barriärrevet mycket mer. Han berättar också att han dykit en massa i barriärrevet men bröt en handled en gång i hård storm då han fick hålla sig i kanten med en hand för att han hade en kamera i andra handen. Han presenterar sig som Bill och fortsätter prata om krig och om att han bli pensionär nästa år. Han såg otroligt mycket fram emot sin pension då han jobbat som byggnadsarbetare hela livet, han berättade om en Fiat som han ägde en gång i tiden.

Den enda gången som han tog en paus för att hämta andan var när jag förklarade att Fiat var italienskt.  Han trodde nämligen att den var fransk, för det var ju nästan alla andra bilar tyckte han. Jag tror att vi stod och pratade i tjugo minuter med varandra när jag tittar in i hyrbilen och på Kim som fått vänta på mig. Kim håller på med mobilen och verkar inte alls lida av att få vänta på sin privatchaufför. Men jag känner att det är dags att lämna Bill och hans blåa cykel - trots att jag skulle kunna sitta en hel dag och bara lyssna på honom.

Amerikaner är ett mycket öppet folk, dom pratar hellre för mycket än för lite och det är något som jag uppskattar. Jag skakar hand med Bill och frågar om jag får ta ett kort på honom som minne. "Off course" svarar han. Jag tar ett kort på honom och avslutar med "God bless you", han skiner upp och säger "same to you" Jag kommer aldrig mer se Bill och hans blå cykel, men jag fick ta del av hans intressanta histora och det gör mig glad.

Kim och jag väljer att köra tillbaka in till San Francisco igen och till Golden Gate-bron. Jag vill ta lite fler kort på bron och Kim tycker att det är en bra idé. Det är lite smådimmigt vid bron idag, men det är det ju nästan alltid så det är inget konstigt. Först stannar vi vid den sydliga delen av bron och här får vi ett par fina kort. Jag köper en bult i stål i naturlig storlek vid brons souvenirbutik, nu har jag en bult från Golden Gatebron och en från Sydney Harbour Bridge. Sen sticker vi över bron och upp till Hawk Hill som är berg som ligger precis intill brons och dess norra sida, vi var här igår också men då var det så mycket folk här. Dimman ligger ganska tät när vi kommer fram till Hawk Hill, vi tar några kort och åker tillbaka in till stan.

På motorvägen är det bilköer och vi rullar fram i gångfart. Jag ser en vägtull lite längre fram och jag frågar Kim om hon ser en kassa som det står Cash (kontanter) på. Mycket riktigt finns det kassor som det står Only cash på, men Kim säger att jag måste byta fil för att komma till dessa kassor. Det visar sig att jag ligger på tok för långt till vänster på motorvägen då kassorna med kontant betalning ligger längst till höger. Det är alltså en tre-fyra filer jag ska korsa för att komma rätt. Amerikaner är inte bara trevliga att prata med, dom är fantastiskt hjälpsamma i trafiken också. 

Att byta fil, innan vägtullen kommer, blir inga problem. Men när jag bara har en fil kvar att byta till uppstår ett problem, en långtradare blockerar mitt sista filbyte. Lastbilschauffören har ju ingen skyldighet att släppa in mig i sin fil, det skulle bara göra honom mer sen i rusningstrafiken om han satt och släppte in dumma turister, som mig, dagarna i ända. Han borde under alla år ha blivit vrång över alla nötter som byter fil kors och tvärs. Så funkar det i Sverige i alla fall kan jag känna.

Trots att lastbilschauffören blockerar sin fil fram till väggtullen så väljer han att släppa in mig, Kim och Mustangen i sin fil gör att underlätta för mig. Jag trycker ner sidorutan och vinkar till honom med en slags tack-ska-du-ha vinkning. Då han uppenbarligen har ett hjärta av guld så väljer jag inte bara att betala min tull-avgift på fyra dollar (32 kronor) utan jag talar om för kvinnan på tullstationen att jag vill betala lastbilschaufförens avgift också. Det var snällt svarar hon samtidigt son hon informerar mig om att hans avgift går på fem dollar (40 kronor)

Vi kör sedan vidare, lastbilschauffören ligger strax bakom och när vi kommer ikapp trafikstockningen igen ser jag i vänster spegel hur en orange-klädd man hoppa ur förarplatsen på lastbilen. Han går mot oss och jag sänker ner rutan. Han tackar mig och han visar stor ödmjukhet. Han säger "you saved my day" och han förklarar att han glömt plånboken hemma. Att inte kunna betala vid en vägtull ger tydligen böter på 50 dollar (400 kronor) Han tackar mig ytterligare en gång för att sedan springa tillbaka till lastbilen. Kim och jag pratar länge om karma efter den här händelsen vilket ska komma att hjälpa oss senare under dagen.

Vi börjar bli hungriga så vi börjar leta efter ett ställe att äta lunch på. Men att köra omkring inne i stan och leta efter ett ställe att äta på är inte lätt. Visst, man ser restauranger från bilen, men att hitta någonstans att parkera är ingen dans på rosor. Vi åker runt länge och till slut hittar vi en parkering. Men när vi stoppar i pengar i parkeringsautomaten så visar det sig att man bara får stå här i trettio minuter så vi åker vidare.

När vi åkt omkring ett bra tag ser vi ett Starbucks och både Kim och jag är överens om att vi tar en fika till lunch här. Vi parkerar bilen och går in på Starbucks, jag beställer en kopp varm choklad med grädde på toppen samt en sockerkaka som smakar citron, det vill säga samma kaka jag levde på sist jag var här (2012) När vi suttit en längre stund och fikat och snackat om vad vi tycker om San Francisco var det dags att gå tillbaka till bilen. Då ser vi en p-vakt stryka omkring vid bilarna och jag säger till Kim att vi förmodligen åkt på böter nu. Men hur mycket vi än tittar så sitter det ingen böteslapp på rutan. P-vakten hade lätt börjat vid vår bil eftersom vi stod närmast infarten till parkeringen. Men parkeringsvakten hade valt att gå högervarv istället vilket gjorde att han skulle ha tagit vår bil sist. (Tur eller karma?)

Vi åker vidare och jag ser en bensinstation som vi svänger in på. Jag har halv tank kvar så vi väljer att tanka. Jag går in på macken och förskottsbetalar 20 dollar. I USA kan man tanka på två sätt, antingen betalar du med betalkort direkt på pumpen eller så förskottsbetalar man. När jag tankat klart visar displayen på pumpen att jag fått 6,947 gallons för 20 dollar. 6,947 gallons är 22,712 liter. 22,712 liter delat på 20 dollar är 1,1355 dollar per liter vilket är 9 kronor litern. Det låter ju rätt mycket, har jag räknat rätt?

Efter att vi tankat så rullar vi vidare, jag känner mig väldigt avslappnad när jag vet att jag har full tank trots att bilen drar 1,5 liter milen just nu. Men det gör den endast på grund av San Francisco. Det är stopplikt i stort sett varje korsning, man stannar, man gasar, man stannar och man gasar. Dessutom åker du i dom mest  groteska backar jag någonsin kört i. Jag har kört bandvagn i branta backar i skogarna runt Östersund och i Älvdalen, men dom branta backarna är rena picknick-ängar om man jämför med San Franciscos och dessa påverkar naturligtvis bränsleförbrukningen för den slöa V6:an.

På tal om branta backar, vi besökte nämligen Filbert Street i dag och det är San Franciscos mest brantaste backe som belönats med stopplikt på toppen. När jag stannat för stopplikten fick jag nästan en släng av whiplash, man måste böja sig fram emot ratten för att kolla trafiken samtidigt som musklerna i nacken inte orkar hålla upp huvudet. Det var i alla fall väldigt kul att få uppleva den här vägsträckan.

Efter den brantaste backen i stan besöker vi Coit Tower när klockan slår 14:35. Coit Tower består av ett tretton våningar högt torn som var en gåva från familjen Coit och som står högt beläget på ett berg. Jag var hit 2012 också men då valde jag att inte åka upp i tornet - vilket jag ångrar. Men nu for jag upp i tornet. 8 dollar (64 kronor) fattigare går jag runt det smala tornet som mest påminner om det lutande tornet i Pisa.

Sedan besöker vi Lombard Street och till San Franciscos mest konstigaste vägsträcka. Man har gjort en terpentinväg utav en av dom brantaste backarna och det här är naturligtvis en turistfälla utan dess like. Dom som bor här måste vara imponerade av alla turister som kommer hit och kör ner för backen som medt påminner om slalom. Det här var för övrigt andra gången i mitt liv som jag kör ner för den här backen, då kan ni tänka er hur många turister som kör här. På väg ner ser vi massor av turister som både filmar och tar kort på backen.

Sedan knappar vi in Twin Peaks i GPS'en, Tein Peaks är San Franciscos högsta punkt. När vi kör längs den rätt smala vägen upp för berget så uppenbarar sig den vackraste utsikt jag sett - trots dimman som börja breda ut sig i utkanten av stan. När vi kommer fram till toppen så imponeras jag och Kim. Vi tar några kort och sedan åker vi hem, vi stannar dock till på McDonalds när klockan slår 17:10. Vi köper en hamburgare till middag. Klockan 17:30 är vi hemma igen och jag säkerhetskopierar alla foton som jag tagit med mobilen dom här dagarna. Sen sätter jag igång med att skriva den här texten på 12100 tecken - som konstigt nog tog mig flera timmar att få klart. Det finns ju så mycket att skriva om. Tack för att du läser...

- Mitt geniala inbrottsskydd...

- San Franciscos coola motorvägar...

- Nationalpark med Redwood Tree...

- Möte med Bill och hans cykel...

- Här sitter man bra...

- Fin byggnad...

- Golden Gate bron från söder

- Vi körde nercabbat...

- Goldengate från norr

- Den där rumpan...

- Coit Tower...

- Panorama ifrån taket på Coit Tower...

- Lombard Street och dess serpentinväg...

- Fin byggnad...

- LCHF-fika på Starbucks. Yeah, right...

- Utsikt från Twin Peaks...

- Stora tassavtryck på någons bil...

- Nattar älsklingen...